Vaccinationer som utförs rutinmässigt
Inom grisproduktionen är reproduktionen viktig och för att undvika problem vaccineras i princip alla suggor mot parvovirusinfektion som hos gris leder till reproduktionsstörningar, liksom mot rödsjuka som bland mycket annat också kan orsaka kastningar (aborter).
De nyfödda smågrisarna saknar egen immunitet och är därmed känsliga mot infektioner. Därför vaccineras i princip alla suggor mot kolibakterier som orsakar spädgrisdiarré. Suggan för sedan över detta skydd till avkomman via råmjölken. I besättningar där smittsam tarmbrand diagnostiserats vaccineras suggorna även mot de giftbildande klostridiebakterier som orsakar sjukdomen. Uppskattningsvis sker detta i 30–40 % av landets suggbesättningar.
Reproduktionsstörningar och spädgrisdiarréer förekommer naturligtvis inte i alla besättningar, men konsekvenserna av sjukdomsutbrott är stora och ofta långvariga varför vaccination ofta görs som en försiktighetsåtgärd.
Vaccinationer som utförs efter en behovsbedömning
Det finns även andra sjukdomar hos växande grisar som kan leda till besättningsproblem i vissa besättningar. Att vaccinera växande djur är dock resurskrävande och utgör därutöver även ett stressmoment för grisarna. Därför används sällan dessa vacciner annat än efter behov, det vill säga efter konstaterad sjukdom.
Exempel på sådana vacciner är vacciner som riktar sig mot diarréer hos unga grisar orsakade av bakterien Lawsonia intracellularis, eller mot transportsjuka som orsakas av bakterien Glaesserella parasuis (tidigare kallad Haemophilus parasuis).
Avvanda grisar kan drabbas av PMWS (Postweaning Multisystemic Wasting Syndrome). Även om sjukdomen är multifaktoriellt betingad så associeras den till porcint circovirus typ 2 (PCV2) och vaccinationer mot PCV2 har visat sig förebygga sjukdomsutbrott. Därför vaccineras i princip alla förmedlingsgrisar mot PCV2 och det förekommer även att integrerade besättningar vaccinerar mot PCV2.
Hos äldre växande grisar kan luftvägsinfektioner utgöra problem. Om det föreligger behov kan grisarna vaccineras mot såväl influensa som Mycoplasma hyopneumoniae och Actinobacillus pleuropneumoniae. Vad gäller Mycoplasma hyopneumoniae så vaccineras alla avelsdjur som säljs till bruksbesättningar för att skydda såväl den köpande besättningen som de inköpta djuren.
Rödsjuka som nämnts ovan kan även drabba växande grisar. Eftersom bakterien har goda överlevnadsegenskaper i miljön är detta vanligare hos grisar som föds upp utomhus än hos grisar som föds upp inomhus. Sjukdomen manifesterar sig där främst i form av ledinfektioner. Om man får problem med detta bör alla växande djur vaccineras mot bakterien Erysopelothrix rhusiopatie som orsakar rödsjuka.
Vaccinationer som inte får utföras
Svenska grisar har en hög hälsostatus och det kontrolleras regelbundet att landet är fritt från vissa infektioner på riksnivå, oftast genom att visa att det inte finns några djur med antikroppar mot dem. Det är förbjudet att vaccinera mot sådana infektioner. Dels är det onödigt eftersom sjukdomarna inte finns, men därutöver så kan vaccinationer försvåra möjligheterna att på ett objektivt sätt visa på frihet från en infektion eftersom vaccinationerna ger upphov till antikroppar. Exempelvis är det förbjudet att vaccinera mot epizootier (allvarliga sjukdomar som vi inte har i landet) såsom PRRS (Porcine Reproductive and Respiratory Syndrome), klassisk svinpest, afrikansk svinpest och Aujeszkys sjukdom. Det är även förbjudet att vaccinera mot andra allvarliga sjukdomar som bekämpas på riksnivå, exempelvis nyssjuka och salmonella.