Under 1900-talet var mjältbrand en inte ovanlig orsak till plötsliga dödsfall på främst nötkreatur men även svin, hästar, får och getter. Mjältbrandsbakterier i kontakt med luft bildar en mycket hållbar kapsel som bevarar bakterien levande i 50-80 år beroende på jordens beskaffenhet och surhetsgrad.
3 160 gårdar spärrades på grund av mjältbrand i Sverige under åren 1916-1961. Därefter har bara tre mjältbrandsutbrott ägt rum. Dessa är dokumenterade.
– Fram till 1957 då Kungliga lantbruksstyrelsen förbjöd import av benmjöl var detta en vanlig orsak till mjältbrandsfall i hela landet. Efter förbudet 1957 föll antalet drastiskt och de fall vi sett de senaste åren härrör från ännu levande sporer i gravar från 1940- och 50-talet, säger Marianne Elvander.
Smittsamma sporer kan idag endast finnas kvar i mjältbrandsgravarna om djuren grävdes ner utan att de regler som gällde för desinfektion följdes. Det fanns från 1800-talets slut bra instruktioner om hur nedgrävning och smittrening skulle gå till, men råden följdes inte alltid.
– Idag kan främst gravar i fuktiga marker och där djuret inte brändes av på ytan enligt reglerna innehålla mjältbrandssporer som ännu är livskraftiga, säger Marianne Elvander.
Kartläggningen som har finansierats av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, KSLA, är värdefull för SVA vid utredning av smittor. Den kan också användas när mark ska bearbetas exempelvis vid anläggning av naturbruksområden och vid grävarbeten.