Infektiös bursit hos fjäderfä
Andra sjukdomsnamn: Gumborosjuka, Infectious bursal disease (IBD) (engelskt namn), Gumboro disease
Sjukdomen infektiös bursit (IBD), syn. Gumborosjuka, är en viktig virusorsakad infektionssjukdom som kan drabba tamhönskycklingar. Infektionen leder till sänkt immunförsvar och det finns såväl milda som aggressiva former. Anmälningsplikt gäller för den aggressiva (virulenta) formen av sjukdomen i Sverige.
Anmälningspliktig :
Ja
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Nej
Förekomst
Den första vetenskapliga rapporten om sjukdomen infektiös bursit publicerades 1962 efter att infektionen spridits i delar av USA sedan slutet av 1950-talet. Namnet Gumborosjuka kommer från orten Gumboro i Delaware, USA där ett tidigt utbrott inträffade. Smittämnet beskrevs 1969 och det har idag global spridning bland tamhöns.
Smittämne
Sjukdomen infektiös bursit orsakas av ett RNA-virus i familjen Birnaviridae (släkte Avibirnavirus) som kallas Avibirnavirus gumboroense enligt klassificering av International Committee on Taxonomy of Viruses (ICTV, 2022). Det tidigare officiella namnet infektiöst bursitvirus (infectious bursal disease virus, IBDV) används fortfarande parallellt i många sammanhang. Två serotyper (serotyp 1 och 2) förekommer bland tamhöns, men endast virus av serotyp 1 orsakar sjukdomssymtom. IBDV serotyp 1 kan delas in i olika genogrupper baserat på en eller flera gener i virusets arvsmassa.
IBDV kan förändras genetiskt genom mutation, rekombination och omsortering och det finns därför många olika virusvarianter. Vilka virusvarianter som cirkulerar kan variera mellan olika geografiska områden och över tid. Virusets sjukdomsframkallande förmåga varierar från mycket milda subkliniska virusvarianter (som inte orsakar sjukdomssymtom) till allvarliga aggressiva (högvirulenta) former som orsakar mycket hög dödlighet. Den första aggressiva varianten (vvIBDV=very virulent IBD-virus) uppstod 1987 i Europa. Virus inom gruppen vvIBDV är idag spridda framförallt i Europa och Asien.
Värddjur
Tamhöns, kalkoner, tamankor, pärlhöns och strutsar kan infekteras av IBDV serotyp 1. Sjukdomssymtom ses bland tamhönskycklingar. Ett sjukdomsutbrott bland strutsar finns rapporterat i litteraturen.
Sjukdomssituationen i Sverige
I Sverige påvisades det första kända fallet av infektiös bursit (mild form) 1976.
År 2000 inträffade det första kända utbrottet av vvIBDV i en slaktkycklingbesättning i södra Sverige. Smittkällan identifierades inte, men viruset spreds snabbt till tre andra besättningar. Utbrottet bekämpades genom avlivning av smittade kycklingar, smittsanering och vaccination i de tre följande djuromgångarna på gårdarna med utbrott. Sex månader efter utbrottet fanns varken det aggressiva viruset eller vaccinvirus kvar i besättningarna.
Sedan våren 2017 har vvIBDV åter påvisats bland tamhöns i Sverige. Det virus som cirkulerat sedan dess klassificeras som aggressivt (vvIBDV) och är en så kallad omsorterad variant som påvisades i flera europeiska länder inklusive i Sverige (Mato et al., 2020). I Sverige har detta virus orsakat sjukdomsutbrott, särskilt i kombination med andra virusinfektioner.
Sjukdomsframkallande egenskaper
Målorganet för IBDV är bursa Fabricii, ett organ hos fåglar som ligger innanför kloaköppningen. I bursa Fabricii sker differentiering av stamceller till immunglobulinproducerande vita blodkroppar (B-lymfocyter) fram till ungefär 15 veckors ålder hos tamhönskycklingar. Bursa Fabriici tillbakabildas sedan när fåglarna blir könsmogna. När IBDV förökas i de vita blodkropparna i bursa Fabricii leder det till att cellerna dör. Även andra typer av vita blodkroppar och andra vävnader kan infekteras. Det kan ta upp till sju veckor innan immunsystemet hämtat sig efter en genomgången IBDV-infektion.
Inkubationstid
Inkubationstiden är kort (två till tre dygn).
Symtom
Tamhönskycklingar är känsligast för IBDV-infektion vid ca tre till sex veckors ålder. Värphönskycklingar utvecklar ofta allvarligare sjukdomssymtom än slaktkycklingar. Även äldre kycklingar och ungfåglar kan ibland insjukna. Vuxna tamhöns kan smittas men de utvecklar inte sjukdomssymtom.
Vid smitta med milda former av viruset är infektionen ofta subklinisk (utan sjukdomssymtom).
Vid infektion med aggressiva virusvarianter (vvIBDV) i ovaccinerade kycklingflockar kan man se följande symtom:
- sänkt allmäntillstånd (slutna ögon och uppburrad fjäderdräkt, hukande kroppsställning, nedsatt aktivitet)
- nedsatt eller upphörd aptit
- vattniga eller vita flytningar från kloaken
- sårskador i kloakregionen (fågeln hackar sig själv).
Dödligheten kan uppgå till 60 procent eller ibland ännu högre. Överlevande kycklingar drabbas av sänkt immunförsvar vilket kan leda till följdinfektioner med andra smittämnen, sänkt tillväxt och foderutnyttjande och otillräckligt skydd efter vaccination mot andra sjukdomar/smittämnen.
Smittspridning
IBDV är ett mycket smittsamt virus som framförallt sprids med träck. Spridning med aerosol kan ske, men endast över korta avstånd. Vertikal smittspridning (från hönan via ägg till kycklingar) sker inte och kroniska smittbärare förekommer inte. Smittämnet utsöndras i stora mängder med träcken under cirka två veckor efter infektionen. IBDV är mycket motståndskraftigt i djurens närmiljö och kan förbli infektionsdugligt under flera månader i ett kycklingstall.
Diagnostik
Diagnosen baseras på fynd vid obduktion och mikroskopisk undersökning i kombination med laboratorieanalyser, t ex virusisolering, ELISA, PCR och sekvensering.
Efter infektion med vvIBDV ses vid obduktion i tidigt skede bl a blödningar, vätskeansamling och vävnadsdöd i bursa Fabricii (bild 1–2), uttorkning samt ibland blödningar i skelettmuskulaturen (bild 3) och magtarmkanalen. Obduktionsfynden kan kompliceras vid samtidiga infektioner med andra smittämnen.
Senare i sjukdomsförloppet ses en onormalt liten bursa Fabricii. Bakterieorsakade följdinfektioner är vanligt förekommande.
Vaccination
Vacciner mot IBDV kan användas för att förebygga sjukdomen infektiös bursit. I Sverige vaccineras avelshöns, många slaktkycklingar och blivande värphöns. Avelsflockar vaccineras med inaktiverat och/eller levande vaccin för att skydda såväl avelshönsen själva som deras kycklingar (avkomman). Maternella antikroppar överförs från hönan via äggen till hennes kycklingar och dessa antikroppar skyddar kycklingarna mot sjukdomen under deras första levnadsveckor. Efter några veckor kan kycklingarna vaccineras med levande vaccin via dricksvattnet och då utvecklar de egen immunitet (skydd mot sjukdomen). Den mest lämpliga tidpunkten för vaccination av kycklingarna bestäms baserat på en kombination av nivån av maternella antikroppar i blodet, smittrycket i det område där kycklingarna hålls (dvs hur stor risken är att de hinner smittas innan de utvecklat immunitet) och vilka IBDVsom cirkulerar i området. Det är mycket viktigt att anpassa valet av levande vaccin till de virusvarianter som finns i området där fåglarna hålls. Detta beror på att vacciner som skyddar mot mer aggressiva varianter av IBDV samtidigt orsakar negativ påverkan på fåglarnas immunsystem så att de blir känsligare för andra infektioner.
Det finns även andra typer av vacciner mot IBDV, t. ex. vektorbaserade rekombinanta virusvacciner. Ett vektorbaserat rekombinant virusvaccin innebär att en eller flera gener från ett virus t ex IBDV byggts in i ett annat virus (vektor). Efter vaccination utvecklas immunitet mot båda smittämnena.
Referens
Mató T, Tatár-Kis T, Felföldi B, Jansson DS, Homonnay Z, Bányai K, Palya V (2020). Occurrence and spread of reassortant very virulent genotype of infectious bursal disease virus with altered VP2 amino acid profile and pathogenicity in some European countries. Vet Microbiol 245 Article 108663.
Beställ SVA:s analyser
Gumborosjukans virus (IBDV) (ELISA indirekt)