Border disease

Border disease beskrevs första gången 1959 i gränstrakterna mellan England och Wales och därifrån har den fått sitt namn. Sjukdomen har inte påvisats i Sverige. Nötkreaturens motsvarande pestivirus (bovint virusdiarrévirus, BVDV) kan smitta får (vilket hände i Sverige senast 2003 och Norge 2002) men då BVDV är utrotad i Sverige anses risken för inhemsk smitta mellan nöt och får liten. Border disease är sannolikt vanlig i Europa. Antikroppar mot pestivirus är påvisade på ren i Norden men troligen rör det sig om en renspecifik variant av pestivirus. Border disease är vanligast hos får men kan även ge sjukdom hos get och nötkreatur.

Border disease ger reproduktionsproblem som tomma hondjur, aborter samt död- och svagfödda lamm och killingar. Skelettmissbildningar förekommer också. Överlevande lamm och killingar (persistent infekterade) växer dåligt, är långhåriga och kan ha tremor och skakningar (därav namnet hairy shakers). Hos get är det vanligaste symtomet aborter. Individer som smittas utanför moderlivet genomgår subklinisk infektion eller får lindriga symtom som kortvarig feber.

Andra orsaker till abort, koppar- och koboltbrist, flera olika neurologiska sjukdomar

Infektionsagens: Border disease virus (pestivirus D)

Infektionsport: Oronasal

Spridning i djuret: Smittade djur genomgår en kort viremi dag 4 till 11 post infektion. Därefter utvecklas neutraliserande antikroppar. Hos naiva dräktiga hondjur som smittas invaderar virus placenta och foster. Placentit kan ge abort när som helst i dräktigheten. I andra fall kvarstår dräktigheten och virus sprids i hela fostret, särskilt i hud, CNS och skelett. Dessa foster kan vara död- eller svagfödda. Lamm och killingar som överlever blir persistent infekterade och utsöndrar virus hela livet. Dessa djur är antikroppsnegativa.

Smittvägar: Vertikal och horisontell, direkt och indirekt. Persistent infekterade individer är viktigast för smittspridning. Persistent infekterade baggar kan ha stora mängder virus i sperman.

Överlevnad: Upp till några veckor i miljön.

Kliniska symtom, obduktion av kastade foster/fosterhinnor).

Blodprov för påvisande av antikroppar eller själva viruset. Om antikroppstest och/eller virusisolering ska göras beslutas från fall till fall och baseras bland annat på om det är en grupp av djur eller ett eller enstaka, ålder och dräktighet. På grund av problemet med persistent infekterade individer (viruspositiva och antikroppsnegativa) är serologi inte helt tillförlitligt. Genomgången infektion leder inte till tysta smittbärare och antikroppspositiva men virusnegativa individer anses därför ”säkra”. Viktigt att diagnostiken täcker både border disease och BVD.

Border disease går inte att behandla. Förebyggs huvudsakligen genom att förhindra att smittade djur tas in till Sverige.

• Border Disease Virus får (BDV), antikroppar (ELISA blocking)
• Border Disease Virus får (BDV), virus (IPX)