Kolibacillos hos fjäderfä

Escherichia coli tillhör familjen Enterobacteriacae. De är Gram-negativa stavformade bakterier som finns i många olika varianter. O78 är ett exempel på en viktig serotyp som kan orsaka sjukdom hos fjäderfän, men många andra kan förekomma. De E. coli-bakterier som orsakar sjukdom hos fjäderfän brukar man med ett gemensamt namn kalla APEC (avian pathogenic Escherichia coli). Bakterien finns normalt i stort antal i tarmen hos fjäderfän och därigenom även i djurens närmiljö i till exempel träck, ströbädd och damm. Bakteriearten är tålig i omgivningen och överlever därför länge. Den är däremot känslig för många vanliga desinfektionsmedel.

Till begreppet kolibacillos räknas flera olika sjukdomar som orsakas av infektion med E. coli-bakterier. Kolibacillos kan förekomma hos alla fjäderfäarter. Följdinfektioner med E. coli-bakterier är också vanliga efter till exempel luftvägsinfektion med Mycoplasma gallisepticum och olika virus. Nedan ges några exempel på sjukdomar orsakade av E. coli hos fjäderfän. Andra exempel är koliseptikemi (blodförgiftning), hjärt- och luftsäcksinflammation och infektioner i leder, senskidor och skelett. I samtliga fall ställs diagnosen genom obduktion och bakteriologisk undersökning.

Gulsäcksinflammation är en av de vanligaste dödsorsakerna hos kycklingar upp till ett par veckors ålder. Infektionen orsakas oftast av E. coli-bakterier men även en rad andra bakteriearter kan förekomma, till exempel Proteus spp., Pseudomonas aeruginosa, klostridier och stafylokocker. Symtomen består av nedsatt allmäntillstånd (trötta kycklingar med hukande kroppsställning) ibland i kombination med svullen buk och/eller svullen navelregion.

Enstaka sporadiska dödsfall till följd av gulsäcksinflammation förekommer i många flockar med nykläckta kycklingar. Ibland kan ett större antal kycklingar i en flock insjukna och dö. Dödligheten kan uppgå till fem till tio procent i en drabbad flock men betydligt högre dödlighet kan ibland också förekomma.

Bakterierna kan spridas till kycklingarna via kläckägg/avelsägg från föräldradjuren men smitta med bakterier från omgivningen via naveln är också vanligt förekommande. Smutsiga äggskal (förorenade med träck) är en annan viktig smittkälla, och därför bör endast rena och helst desinfekterade avelsägg användas för ruvning. Felaktig inställning av ruv- och kläckmaskin med till exempel för låg fuktighet kan vara en starkt bidragande faktor till att kycklingar utvecklar gulsäcksinflammation. Bakterierna sprids sedan lätt från gulsäcken till andra organ och till bukhinnan.

×

Ladda ned original

Bild 1: Gulsäcksinflammation hos kyckling. Foto: Bengt Ekberg/SVA

Diagnosen ställs genom obduktion och isolering av bakterier från gulsäcken och andra organ. Vid obduktion av kycklingar med gulsäcksinflammation kan man se en missfärgad kropp, mörka lungor, förstorade organ (lever och mjälte). Gulsäcken är förstorad för åldern och har tydliga blodkärl (Bild 1) och ett onormalt, ofta illaluktande, innehåll. Observera att gulsäcken normalt är helt resorberad vid cirka tio dagars ålder hos tamhönskycklingar.

Gulsäcksinflammation kan förebyggas i första hand genom god hygien och korrekt ruvning/kläckning. Behandling med antibiotika rekommenderas som regel ej.

×

Ladda ned original

Bild 2: Kolibacillos hos värphöna. Foto: Désirée Jansson/SVA

Hos äggläggande fjäderfän (framförallt kommersiella värphöns) är koliform salpingit/peritonit/salpingoperitonit (äggledarinflammation/bukhinneinflammation eller en kombination av båda) en betydelsefull och vanlig sjukdom. Flockutbrott kan förekomma och sjukdomen anses ha ökat i betydelse under senare år i USA och i Europa. Upp till 10 procent dödlighet ses ibland.

Vid obduktion av drabbade hönor ser man varblandat sekret på utsidan av och eventuellt i äggledaren och på bukhinnan (Bild 2). Ofta sprids infektionen vidare till andra inre organ eller leder till septikemi (blodförgiftning). Sjukdomsförloppet är ofta snabbt (ibland endast några timmar). I de fall man hinner se sjukdomssymtom består dessa av nedsatt allmäntillstånd. Lindrigt nedsatt äggproduktion kan förekomma vid utbrott.

Hur infektionen utvecklas är fortfarande oklart. Man tror att E. coli-bakterier kan spridas från kloaken till äggledaren, via luftvägarna genom att E. coli-bakterier i luftsäckarna förs över till närliggande organ eller genom överföring av bakterier från tarmen via tarmväggen till organen/bukhinnan.

I Sverige behandlas värphöns med denna sjukdom mycket sällan med antibiotika.

Höns kan även utveckla kronisk äggledarinflammation. Sjukdomen har ett utdraget förlopp. Drabbade hönor magrar av, men bukomfånget kan öka kraftigt. Vid obduktion ses en stor äggledare som är utfylld av var och kroppen är mager eller utmärglad. Som regel ses sporadiska fall i en hönsflock och sjukdomen förekommer såväl i kommersiella hönsflockar som bland hobbyhöns. Antibiotikabehandling är oftast utsiktslös.

Cellulit förekommer huvudsakligen bland slaktkycklingar under senare delen av uppfödningsperioden. Sjukdomen uppstår genom att ytliga hudskador, till exempel rivskador från klor, infekteras med E. coli-bakterier som finns till exempel i ströbädden. Underhudsinflammationen är oftast lokaliserad till buken, kloakregionen eller lårens in- eller utsida. Skadan ger ibland röd eller gulgrön missfärgning av huden och var ansamlas under huden. Cellulit upptäcks med få undantag först i samband med köttbesiktningen på slakteriet eftersom drabbade kycklingar oftast inte visar några sjukdomstecken under uppfödningen och fjäderdräkten döljer eventuella missfärgningar i huden. Cellulit är en av de vanligaste orsakerna till kassation av slaktkroppar på svenska kycklingslakterier.

Den allra första beskrivningen av Hjärres sjukdom gjordes 1945 från Sverige. Koligranulom leder oftast till sporadiska dödsfall bland vuxna fjäderfän. Flockutbrott är mindre vanlig förekommande. Symtom hos drabbade fåglar består av avmagring och nedsatt allmäntillstånd. För att ställa diagnosen krävs obduktion och bakterieisolering. Vid obduktion ses avmagrade fåglar med granulombildningar (kroniska inflammationshärdar) i inre organ, framförallt i lever och tarm. Observera att det finns många andra möjliga orsaker till granulombildning hos fjäderfä. Bland dessa kan nämnas Tetratrichomonas gallinarum, Salmonella Pullorum, mykobakterios och aspergillos.