Gå direkt till innehåll

Hitta på denna sida

    Andra rhabdovirusinfektioner än VHS, IHN och SVC hos fisk

    Fisk

    En grupp virus av genus Vesiculovirus, som orsakar sjukdom hos flera fiskarter. Virusen har olika geografisk utbredning och drabbar olika arter, vissa förekommer i Sverige, vissa inte. Yttre och inre blödningar är ett vanligt symtom.

    Anmälningspliktig :

    Ja

    Epizooti :

    Nej

    Zoonos :

    Nej

    Rhabdovirusinfektionerna viral hemorrhagisk septikemi (VHS), infektiös hematopoietisk nekros (IHN), European lake trout virus och vårviremi hos karp (SVC) finns på separata sjukdomssidor.

    Förekomst

    Endemiskt förekommande i vildlevande populationer. Kan därmed ha stor påverkan på vildfisk och på vattenbruk om känsliga arter sätts i odling och rekryteras från vildlevande populationer. Öring (Salmo trutta), abborre (Perca fluviatilis), sutare (Tinca tinca), gös (Sander lucioperca), harr (Thymallus thymallus), gädda (Esox lucius), tånglake (Zoarces viviparous) är exempel på känsliga arter i Sverige.

    Symtom

    Fiskarna uppvisar förändrat beteende och onormala simrörelser. Blödningar i fenbaserna är vanligt förekommande. Blödningar ses i inre organ och det finns blodtillblandad vätska i buken.
    Histopatologiskt ser man multifokala nekroser i mjälte, njure och lever.

    Infektionsagens

    Olika rhabdovirus, till exempel Perch rhabdovirus, Pike fry rhabdovirus, Tench rhabdovirus, Eelpout rhabdovirus (EpRV) inom genus Vesiculovirus i familjen Rhabdoviridae.

    Infektionsport:

    -

    Spridning i djuret:

    Systemisk.

    Smittvägar:

    Med vatten och fisk. Vertikal överföring från moderdjur till avkomma kan inte uteslutas.

    Överlevnad:

    -

    Provtagning och diagnostik

    Diagnosställande baseras på klinisk bild, patologiska, histopatologiska fynd samt påvisande av virus. Metodiken för att påvisa viruset är isolering av virus i cellkultur samt konfirmering genomELISA och PCR + sekvensering eller serumneutralisationstest.

    Ta kontakt med diagnosticerande lab och informera att prov kommer innan provtagning genomförs.
    För diagnos insändes antingen:

    • levande eller nydöd fisk
    • eller aseptiskt prov från njure, mjälte och hjärna eller hjärta placerat i virusmedium för transport.

    Smittvägar, smittspridning, behandling och bekämpning

    Öring är en migrerande fiskart och fungerar därmed också som en transportör mellan olika geografiska områden.
    Någon verksam terapi mot sjukdomen finns inte. Vid rekrytering från vildlevande stammar se till att avelsdjuren är fria från smitta.

    I förebyggande syfte är alltid god djurhållning och hygien de viktigaste faktorerna tillsammans med separat hållning av djurgrupper. Nyinköpta fiskar ska hållas i ”karantän” och eventuellt provtas för att säkra sjukdomsfrihet.

    Observera risken att sprida infektionen, all utrustning som varit i kontakt med fisken eller fiskodlingen ska saneras och desinficeras. Inga besök på annan fiskodling bör utföras samma dag.

    Risk för introduktion/smittspridning (release assessment)

    Eftersom rekrytering av odlingsmaterial ibland sker från vilda stammar är denna grupp av virus av stor betydelse och risken för spridning denna väg är stor. Vuxen fisk som tas in för avel bör hållas avskilt från övriga delar av anläggningen. För att säkerställa att det inte finns risk för vertikal smitta bör honorna provtas i samband med/efter romstrykning och rom från infekterade honor kasseras.

    Sidan granskades senast : 2021-04-26