Utseende
Björnloka är en två- till flerårig, ört som blir omkring en meter hög. Stjälken är räfflad och hårig. Bladen är upprepat parflikiga, vanligen med breda och något kupiga bladflikar, men kan ibland vara smalflikiga. Blommorna är gulgröna eller vita och sitter i tämligen platta flockar som blir två till tre decimeter breda. Björnloka blommar från juni till augusti. Frukten är gulbrun och kal, smal med en bred oval-rund klyvfrukt med jämntjocka oljekanaler. Frukten blir en knapp centimeter lång och delas i två delfrukter
Symtom
Allmänna symtom som kan uppstå vid förtäring av björnloka är hudskador till följd av ökad känslighet för solljus (fotosensibilisering) allergisk kontaktdermatit, hudirritation, hudrodnad, svullnad, blåsbildning, skador och ökad pigmentering. Starkt ljus och hög fuktighet intensifierar hudreaktionen. Fototoxiska effekter har observerats hos nötkreatur, får, getter, fjäderfä och hundar.
Vid kontinuerligt bete av idisslare kan växtens utbredning begränsas, utan att intaget av björnloka blir så stort att det leder till negativa effekter hos djuren.
Så påverkas djuren av björnloka
Vad är giftigt?
Hela växten är giftig och särskilt den klibbiga växtsaften. Frukterna och rötterna är fototoxiska, och även blad från vissa sorters björnloka.
Förekomst
Björnloka är vanlig i nästan hela Sverige förutom de nordligaste delarna. Den växer på torr ängsmark, i skogsbryn och i vägkanter.
Giftinformation
Björnloka innehåller furanokumariner (bergapten, imperatorin, isoimperatorin, pimpinellin, isopipinellin, archangelin, isobergapten, sphondin, psoralen, angelicin och allopsoralen).
Furanokumariner finns i rot, blad, blomma och frukt och de absorberas snabbt efter oralt intag och snabbt via huden. De är både fototoxiska och fotomutagena. Målorgan är slemhinnan i magtarmkanalen och huden. När huden utsätts för solljus får den brännskadeliknande symtom som rodnad, svullnad och blåsor.