Resultat

Betesfeber hos nötkreatur

Andra sjukdomsnamn: Granulocytär anaplasmos, Anaplasmos, Fästingfeber, Tick-borne fever, Pasture fever

Nötkreatur

Betesfeber hos nötkreatur orsakas av infektion med bakterien Anaplasma phagocytophilum. Smittämnet överförs via fästingar och orsakar vanligen hög feber hos betesgående djur. I bland annat södra Europa och Nordamerika förekommer infektion med Anaplasma marginale. Denna bakterie har inte påvisats i Sverige och är anmälningspliktig.

Du som är djurägare bör kontakta en praktiserande veterinär om ditt djur insjuknar. Du som är veterinär kan konsultera SVA:s experter rörande frågor om denna sjukdom.

Notera att det rör sig om två närbesläktade bakterier, där den ena är anmälningspliktig om den skulle identifieras.

Anmälningspliktig :

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som vare sig epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga.

Epizootisjukdom: Allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället. Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att genast anmäla misstanke om epizootisjukdom.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst

Anaplasmos orsakad av A. phagocytophilum förekommer i olika delar av Europa. Frekvensen i Sverige är inte känd men sjukdomen förekommer varje år framför allt under betessäsongen i vissa områden oftast hos nötkreatur men även hos får till exempel på Gotland. Bakterien kan även orsaka sjukdom hos bland annat människor, hästar och hundar.

Klinisk anaplasmos orsakad av A. marginale rapporteras endast bland nötkreatur och finns främst i tropiska och subtropiska delar av världen men även i södra Europa. Anaplasma marginale har inte påvisats i Sverige och är anmälningspliktig vid laboratoriediagnos.

Kliniska symtom

Infektion med A. phagocytophilum orsakar varierande sjuklighet och vanligen låg dödlighet. Vanliga symtom är hög feber, minskad mjölkproduktion (mjölkkor), nedsatt allmäntillstånd, hög andningsfrekvens, leukopeni (framför allt neutropeni/trombocytopeni). Mindre vanliga symtom är hosta, minskad kroppsvikt, rörelsestörningar, abort, dödfödda kalvar, försämrad spermiekvalitet, sekundärinfektioner (framför allt pneumonier).

Infektion med A. marginale orsakar varierande sjuklighet. Vanliga symtom är feber och anemi. Andra symtom som kan ses är bland annat ikterus, nedsatt allmäntillstånd, minskad produktion/vikt, abort och dödsfall.

Båda arterna kan hämma immunförsvaret och öka risken för sekundärinfektioner. Infekterade djur som tillfrisknar har ofta persistent infektion och djuren kan därför utgöra reservoarer för infektionsämnet.

Differentialdiagnoser

Andra sjukdomar som leder till feber (till exempel luftvägsinfektioner) eller anemi (gäller A. marginale).

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Anaplasma phagocytophilum (tidigare Ehrlichia phagocytophila). Smittämnet kan överleva i infekterad fästing under lång tid (>1 år).

Inkubationstid:

Cirka 4-14 dagar för A. phagocytophilum. Cirka 15-36 dagar för A. marginale.

Infektionsport:

Fästingbett (saliv).

Spridning i djuret:

A. phagocytophilum infekterar granulocyter, förökas i inklusionskroppar i cytoplasman och sprids till andra celler när cellerna går sönder. A. marginale infekterar erytrocyter.

Infektion med båda arterna kan leda till hämning av immunförsvaret och persistent infektion med varierande mängd bakterier i blodet över tid.

Smittvägar:

All smittspridning mellan djur sker via fästingar (Ixodes spp). Fästingen infekteras då den suger blod från infekterade djur. Små gnagare, vilda idisslare, getter och nötkreatur kan vara reservoarer för A. phagocytophilum. Andra djur som hund och häst kan troligen också vara bärare.

Provtagning och diagnostik

Blodprov (med EDTA) för direkt påvisande av bakterierna med PCR i tidigt stadium av sjukdomen (troligen från strax innan febern debuterar och 1-2 veckor framåt). PCR-analys fungerar inte om djuret antibiotikabehandlats.

Behandling och profylax

Stalla in sjuka djur.

Systemisk behandling med oxytetracyklin (bäst effekt om sätts in i tidigt stadium). Eventuellt kan även NSAID och vätsketerapi ges. Vid sekundärinfektion behandlas enligt gängse principer efter behov.

Undvik beten med mycket fästingar och/eller behandla djuren mot fästingar. Preparat innehållande flumetrin finns godkänt för nötkreatur.

Fungerande vaccin finns ej.

Immunitet utvecklas vanligen efter en till två infektionsomgångar men är relativt kortvarig (månader).