Du använder en gammal version av Internet Explorer eller Edge. För en bättre upplevelse rekommenderar vi att du istället använder den senaste versionen av Chrome, Firefox, Safari eller Edge.
På sva.se använder vi cookies/kakor för att webbplatsen ska fungera så bra som möjligt för dig och för att få statistik över hur våra webbsidor används. Om du inte vill ta emot kakor kan du ställa in din webbläsare att inte acceptera dessa. Läs om kakor på webbplatsen
Ringorm hos katt orsakas oftast av ringormssvamp (dermatofyter), i de allra flesta fall av Microsporum canis. Även Trichophyton mentagrophytes kan infektera katter. Vilka symtom och hur mycket symtom som ses hos katter infekterade med ringorm varierar. Tydliga symtom ses oftast hos kattungar och nedsatta djur.
Anmälningspliktig :
Nej
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Ja
Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som vare sig epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga.
Epizootisjukdom:Allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället. Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs avepizootilagen. Man är skyldig att genast anmäla misstanke om epizootisjukdom.
Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.
Smittämne
Många katter som infekteras med M. canis sprider smitta (sporer) till omgivningen och till andra katter utan att själva visa några symtom. Detta är ett problem då smittan hos katterna och i omgivningen kan vara omfattande innan den upptäcks. Kattungar visar oftare symtom än vuxna katter.
Trichophyton (T.) mentagrophytes är en annan ringormssvamp som kan infektera katter. Denna svamp är dock ett mindre problem i kattgrupper eftersom i princip alla smittade visar symtom. Smittrisken till andra katter är inte fullt lika stor och sporbildningen till omgivningen är mindre än hos M. canis.
Katter kan infekteras även med andra arter av ringormssvampar, men det är mycket sällsynt. Prata med din veterinär om vilken sort av ringorm din katt/dina katter drabbats av innan du sätter igång en sanering.
Symtom
Vilka symtom och hur mycket symtom som ses hos katter infekterade med ringorm varierar. Tydliga symtom ses oftare hos kattungar och nedsatta djur. Friska vuxna katter visar sällan några symtom alls.
Klåda förekommer undantagsvis. Typiska symtom hos svårt angripna katter är fläckvis håravfall och avbrutna hårstrån, samt fjällande hud. Krustor och en fuktande rodnad i huden kan uppstå, i vissa fall över hela kroppen, tillsammans med kraftigt, utbrett håravfall. Vanligare är dock förändringar på huvud, hals, rygg, svans och/eller framben.
Undantagsvis drabbas även klorna, ibland med klolossning som följd. Katten kan också drabbas av en bakteriell infektion i den av ringorm drabbade huden.
Smitta
Ringorm är en zoonos, vilket innebär att det smittar till människa. Hudproblem, som kan ta lång tid att behandla, kan utvecklas. Framförallt hos barn, äldre individer och människor med nedsatt immunförsvar kan hudproblemen bli svåra. Kontakta läkare om du misstänker att du smittats med ringorm.
Hos enskilda, friska katter spontanläker en M. canis infektion i allmänhet inom tio till tolv veckor. Katterna kan dock lätt återsmittas av de svampsporer som sprids i miljön. Svampsporerna kan överleva i månader till år och är ofta svåra att få bort från en hemmiljö. Eftersom katter ofta sprider smitta utan att själva visa symtom kan dessutom infektionen finnas en tid i besättningen innan man som kattägare märker det. En enda till synes helt opåverkad katt kan smitta ner en hel besättning.
Diagnos
Diagnosen ringorm hos katt fastställs genom provtagning och svampodling. Woods lampa och direktmikroskopi är mindre säkra laboratoriemetoder för kattens ringormsart och används inte rutinmässigt. Finns ringormssvamp med i provet tar det i allmänhet cirka en vecka att få ett odlingssvar men svampen kan ibland växa långsamt, så i en del fall tar det två veckor innan odlingen kan anses vara klar och ett svar kan lämnas ut. Resistensbestämning utförs inte.
Att ringormssvamp inte hittas i en odling är ingen garanti för att katten är fri från ringorm. För att så gott det går försäkra sig om att en katt är fri från ringorm bör man ta minst två prover, med minst en vecka mellan provtagningarna. Om inget av proven påvisar svampväxt och katten inte utsatts för smitta under och efter provtagningsperioden kan man vara relativt säker på att katten för tillfället är fri från ringorm.
Det vaccin som funnits i Sverige några år är numera avregistrerat.
Mer information
Har du frågor om ringorm till exempel om diagnostik, behandling av din katt och råd om sanering ska du kontakta din veterinär. SVA ger endast generella råd, det vill säga inte behandlingsråd för enskilda katter eller grupper av katter. Ringormsinfektion hos katt kan ibland vara besvärligt att komma till rätta med. I sådana fall rekommenderar SVA att djurägaren eller den behandlande veterinären tar kontakt med/remitterar till en veterinär med specialintresse för hudproblem.
Vanliga frågor och svar
Ja, ringorm hos katt kan smitta till människa. Ibland kan det utvecklas till hudproblem som kan ta lång tid att behandla. Framför allt hos barn, äldre individer och människor med nedsatt immunförsvar kan problemen bli svåra. Kontakta läkare om du misstänker att du smittats med ringorm.
Det vaccin som funnits i Sverige några år är numera avregistrerat.
I den vaccinrapport som utarbetats av Statens veterinärmedicinska anstalt och Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap återfinns rekommendationer avseende vaccinationsrutiner, Vaccination av hund och katt i Sverige (pdf). Rapporten nås via SVA:s webbplats. Om man vill läsa specifikt om ringorm finns det en text om detta på sidan 58, avslutad med en kortare sammanfattning avseende vaccinationsgruppens rekommendationer på sidan 59.
Symtomen varierar. Tydliga symtom ses oftare hos kattungar och nedsatta djur. Friska, vuxna katter visar sällan några symtom alls.
Klåda förekommer undantagsvis. Typiska symtom hos svårt angripna katter är fläckvis håravfall och avbrutna hårstrån, samt fjällande hud. Krustor och en fuktande rodnad i huden kan också uppstå, i vissa fall över hela kroppen tillsammans med kraftigt, utbrett håravfall. Vanligare är dock förändringar på huvud, hals, rygg, svans och/eller framben.
Undantagsvis drabbas även klorna, ibland med klolossning som följd. Katten kan också drabbas av en bakteriell infektion i den av ringorm drabbade huden.
Provtagning av katter utan symtom sker genom att pälsen borstas med en ny tandborste tagen ur en obruten förpackning. Huvudet och frambenen borstas extra noga. Skicka tandborsten med päls i ett rent, torrt kuvert. Ny tandborste och nytt kuvert skall användas för varje katt. Svampsporer sprids från kattens päls till omgivningen. Därför ska den yta katten hålls på, liksom provtagarens händer, kläder etcetera vara rena innan nästa katt provtas. Annars finns risk för att en katt som inte har ringorm ändå får ett positivt provsvar, det vill säga ringorm hittas i provet.
En negativ svampodling är ingen garanti på att katten är fri från ringorm. För att så gott det går försäkra sig om att en katt är fri från ringorm bör man ta minst två prover med minst en vecka emellan provtagningarna.
Om ingen ringormssvamp växer i något av proverna och katten inte utsatts för smitta under och efter provtagningsperioden kan katten vara fri från ringorm.
Katter med symtom provtas av veterinär.
Ringorm hos katt orsakas av ringormssvamp (dermatofyter), i de allra flesta fall avMiocrosporum (M.) canis. Katter sprider ofta smittan utan att själva visa symtom och en enda till synes helt opåverkad katt kan smitta ner en hel besättning. Svampsporer sprids till miljön, där de kan leva i månader till år.
Katterna kan därför smittas om och om igen, även om de behandlats, genom att smittan finns kvar i miljön. Noggrann miljösanering är därför av största vikt.
Trichophyton (T.) mentagrophytes är en annan ringormssvamp som kan infektera katter. Denna svamp är dock ett mindre problem i kattgrupper eftersom i princip alla katter visar symtom.
Smittrisken till andra katter är inte fullt lika stor därför att sporbildningen till omgivningen är mindre än hos M. canis.
Katter kan infekteras även med andra arter av ringormssvampar, men det är mycket sällsynt.
Ringorm hos katt kan också smitta till människa. Hudproblem, som kan ta lång tid att behandla, kan utvecklas. Framförallt hos barn, äldre individer och människor med nedsatt immunförsvar kan hudproblemen bli svåra. Kontakta läkare om du misstänker att du smittats med ringorm.
Har du frågor om ringorm till exempel om diagnostik, behandling av din katt och råd om sanering ska du kontakta din veterinär. SVA ger endast generella råd, det vill säga inte behandlingsråd för enskilda katter eller grupper av katter. Ringormsinfektion hos katt kan ibland vara besvärligt att komma till rätta med. I sådana fall rekommenderar SVA att djurägaren eller den behandlande veterinären tar kontakt med/remitterar till en veterinär med specialintresse för hudproblem.
Katter med ringorm behandlas både med utvärtes behandling, som bad och preparat som ges i munnen, till exempel tabletter, kapslar eller mixtur. Samtidigt skall den miljö där katten vistas i saneras noga, annars blir katten smittad igen av de svampsporer som tidigare spridits i miljön.
För att kontrollera behandlingens effekt tas uppföljande prover för svampodling. Om ingen svamp växt ut vid odling av två, helst tre, prov tagna med minst en veckas mellanrum kan katten vara fri från ringorm.
Nya katter som tas in i en besättning bör alltid sitta i karantän två till fyra veckor på grund av smittrisk; inte bara med tanke på ringorm. Observera att symtomfria katter med ringormssmitta, som badats med schampo verksamt mot ringorm innan de kommer till det nya hemmet, kan ha fördröjd symtomdebut. Det kan då hända att man upptäcker att katten är smittad först efter karantäntidens utgång.
Har man misstanke om att djuret kan vara bärare av ringorm, skall odlingsprov tas. Insättande av behandling kan vara aktuellt redan innan provsvaret erhållits, tala med behandlande veterinär. Låt katten/katterna vara isolerade tills ordlingssvaret är klart (och negativt). Att svamp inte kan hittas i odlingen är ingen garanti på att katten är fri från ringormssmitta. Vid positivt svar på odling (det vill säga ringormssvamp växer i odlingsprovet) insätts åtgärder mot infektion och smittspridning i samråd med behandlande veterinär.
Mer information
Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din katt eller kattbesättning.