Stora leverflundran hos får

Förekomst

Sjukdomen är vanlig i tempererade delar av världen som Storbritannien, USA och Kanada. Djur i alla åldrar kan drabbas. Antalet drabbade djur har varit lågt i Sverige men lokalt har förekomsten ökat de senaste åren på grund av att sanka marginalbeten börjat användas igen, men även på grund av hårdare betestryck och längre betessäsong samt ökad medvetenhet om parasiten. Parasiten förekommer i hela södra och mellersta Sverige men är vanligast i områden med hög nederbörd i södra och västra delarna av landet. Människa kan drabbas av fasciolos men sannolikheten för inhemsk smitta är mycket låg.

Symtom

Varierande morbiditet och låg mortalitet. Får är betydligt känsligare för Fasciola än vad nötkreatur är.

Vanliga:

Förtjockade gallgångar och parasiter upptäcks oftast i samband med slakt vilket leder till leverkassation. Oftast ses inga eller lindriga (tappar i tillväxt) symtom hos djuren. 

Mindre vanliga:

Vid svårare fall ses håglöshet, avmagring, diarré, ikterus, buksmärta, ascites, minskad mjölkproduktion och eventuellt ödem samt även plötsliga dödsfall.

Differentialdiagnoser

Andra sjukdomar som leder till avmagring och minskad tillväxt. Haemonchos.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Trematoden Fasciola hepatica. Larverna dör i ensilage men kan överleva i hö. Risken bedöms dock vara låg om höet torkas snabbt och lagras torrt. Hö och ensilage anses därför vara av underordnad betydelse vid smittspridning. 

Prepatensperiod:

Tio till tolv veckor.

Infektionsport:

Larver, metacerkarier, infekterar djuren via gräs och vatten när djuren betar. 

Spridning i djuret:

I tarmen tränger larverna genom tarmväggen in i bukhålan där de söker sig till levern. De penetrerar levern och vandrar runt och orsakar skador. Cirka sex till åtta veckor efter infektion vandrar de unga flundrorna in i gallgångarna och utvecklas till vuxna maskar som startar äggproduktionen. Närvaron av parasiten leder även till förkalkningar i gallgångarna. Äggen transporteras med gallan till tarmen och kommer ut på betet via träcken. Prepatensperioden, tiden från infektion till dess att ägg kan påvisas i träcken är tio till tolv veckor. Immunitet utvecklas ej vilket leder till att fler och fler parasiter etableras och stora mängder ägg avges.

Utveckling på betet:

Beroende av temperaturen utvecklas äggen vidare och förstadier till larver (miracidier) kläcks fram efter cirka två till fyra veckor på bete. Miracidierna måste hitta en mellanvärd, en snäcka, inom några timmar för att inuti denna kunna utvecklas vidare till cerkarier. Cerkarierna är rörliga när de lämnar snäckan och fäster sig till vattennära växter där de encysterar och bildar metacerkarier vilka kan infektera nya värddjur. Utvecklingen från miracidier till metacerkarier tar cirka två månader. Larverna kan även överleva i snäckan om snäckan övervintrar.  

Smittvägar:

Gräs och vatten från våta/sanka betesmarker där snäckan finns. Om parasiten redan finns på betet genom smittade snäckor kan djuren infekteras tidigt under betessäsongen (vintersmitta). Är betena relativt rena från början infekteras djuren sent under betessäsongen genom att smittade djur släpps ut på våren (sommarsmitta). Sommarsmittan är vanligast. 

Provtagning och diagnostik

Undersökning av ägg i träckprov kan göras från cirka tolv veckor efter infektion. Det finns även en metod för att påvisa antigen i träck men för närvarande används denna metod endast för forskning. Antikroppar kan påvisas via blodprov från cirka tre veckor. Säkrast påvisas infektion med stor leverflundra vid slakt eller obduktion genom att vuxna parasiter påträffas i gallgångarna i levern eller att avläkta skador i form av bindvävsärr ses. Dessa kan kvarstå under lång tid efter att parasiten dött.
Anmärkning vid slakt eller obduktion ska tolkas som diagnos för hela betesgrupper.

Behandling och profylax

Som avmaskningsmedel används klosantel, albendazol eller triclabendazol (licenspreparat). Djuren bör avmaskas tidigast två veckor efter senaste betestillfället och släppas ut tidigast tre veckor efter avmaskning om man vill minska risk för introduktion av smitta. Albendazol har endast effekt mot de vuxna flundrorna, medan klosantel har effekt mot omogna flundror 4 veckor gamla eller äldre samt mot vuxna flundror. Triclabendazol tar alla stadier av stora leverflundran. Följ upp avmaskningsresultatet med träckprov före betessläppet. Släpp inte ut oavmaskade djur med stora leverflundran!

I de flesta fall är förebyggande betesåtgärder tillräckliga. Stängsla bort eller dika ur sanka betesområden och se till att djuren får vatten av god kvalitet. Alternativt kan man betesplanera vilket innebär att sanka områden inte betas alls på sensommaren, eftersom huvudsaklig smitta sker då. Alternativt se till att inte beta så hårt att djuren tvingas ut i sankmarken eller mark som tidigare under året varit översvämmad.
Nöt och får är smittreservoarer för varandra, men nöt är mindre känsliga.

Undvik livdjursinköp. Om livdjur måste köpas in bör leverflundrestatus i säljande besättning efterfrågas. Om köparen vet att stora leverflundran förekommer i säljarbesättningen eller om information från säljaren saknas bör avelsdjuren avmaskas i karantän enligt ovan. Triclabendazol är förstahandsval vid karantänsavmaskning. Läs mer om råd vid inköp av djur på Gård&Djurhälsans webbplats.

Beställ SVA:s analys

Leverflundra (Fasciola), träck (sedimenation)