Vibrio vulnificus-infektion hos fisk
Vibrio vulnificus förekommer i bräckt och marina vatten och orsakar sjukdom och dödlighet framförallt hos ål, men även hos andra fiskarter och hos skaldjur. V. vulnificus tillhör de bakterier som förutom fisk också kan infektera människa. Särskilt mottagliga är individer med nedsatt immunförsvar. V. vulnificus påvisades i Sverige första gången 1984 hos vildfångad ål från den svenska västkusten. Infektion hos ål orsakar sår, fenskador, blödningar och även blodförgiftning, vilket är associerat med hög dödlighet.
Anmälningspliktig :
Nej
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Ja
Förekomst
Vibrio vulnificus trivs i bräckt vatten och i marina miljöer, särskilt vid förhöjda vattentemperaturer - till exempel under varma somrar i de nordiska ländernas kustområden. Bakterien förekommer fritt i vattnet, i sediment, i kräft- och skaldjur och hos fisk.
Symtom
Sår, ansvällning av huvudregionen med hudblödningar, fenskador, inre blödningar i buken och blodförgiftning drabbar ål. Infektionen orsakar hög dödlighet, särskilt vid temperaturer över 20º C.
Bakterien kan infektera människa och individer med nedsatt immunförsvar, lever- och njursjukdomar eller diabetes är särskilt mottagliga. Bakterien kan orsaka sår eller maginfektioner med magsmärtor, kräkningar eller diarré. I sällsynta fall kan infektionen orsaka blodförgiftning även hos människa.
Etiologi och patogenes
Infektionsagens:
Bakterien V. vulnificus. Biokemiska undersökningar har identifierat tre olika biotyper av V. vulnificus.
- Biotyp 1 förekommer i havsvatten och har isolerats från ål och ostron.
- Biotyp 2 är den biotyp som främst förknippas med sjukdomsutbrott hos ål.
- Biotyp 3 har isolerats ifrån tilapia och karp.
Alla tre biotyperna har isolerats från människa och där i olika grad bidragit till sjukdom. Nyare molekylärbiologiska metoder för karaktärisering av V. vulnificus gör att indelningen i biotyper kan komma att förändras.
Infektionsport:
Huvudsakligen via gälar och mun.
Spridning i djuret:
Systemisk.
Smittvägar:
Smittan kan överföras från infekterad fisk eller från infekterat vatten. Bakterien kan kolonisera ålens hud och där förekomma som en reservoar för återinfektion.
Människa kan smittas genom otillräckligt tillredda skaldjur som till exempel ostron, vid hantering av infekterad fisk eller kontaminerat vatten. Hudskador fungerar som inkörsport för bakterien.
Överlevnad:
Vattentemperaturer på 13–22º C gynnar överlevnaden i vatten och bakterien kan också föröka sig i ostron, särskilt vid förhöjda vattentemperaturer.
Provtagning och diagnostik
Diagnosen ställs efter odling av prover från sår eller inre organ (njure eller mjälte), på blodagar. Bakterien bildar hemolyserande, beigefärgade kolonier efter en till två dygns inkubering vid 20ºC. Bakterien växer ut efter ett dygn vid 37º C och är känslig för ämnet O/129 (vibriostat). Bakterien identifieras genom masspektrometri, Maldi-tof, och serumagglutination. Utväxta kolonier undersöks avseende känsligheten för antibiotika (resistensundersökning).
Humana infektioner med V. vulnificus är anmälningspliktiga till smittskyddsläkare i landstinget och till Folkhälsomyndigheten. Vid påvisad smitta hos fisk eller i vatten, ska miljökontoret eller motsvarande instans i kommunen informeras. Infektion med V. vulnificus hos fisk är inte anmälningspliktig.
Behandling och profylax
Effektiva, kommersiella vacciner för ål, mot infektioner med V. vulnificus finns tillgängliga. Vid förhöjd dödlighet hos ål, konstaterad smitta och efter resistensundersökning, rekommenderas antibiotikabehandling.