Hälsoläge för gris

Flera infektioner har begränsats genom kontrollprogram och på allt fler gårdar tillämpas olika system för att minska risken för smittspridning. Resistens mot antibiotika förekommer framför allt hos bakterier som kan orsaka diarréer, men resistensläget är bättre än i många andra länder. Läs mer i faktablad antibiotikaresistens hos gris.

Huvuddelen av uppfödningen sker i intensiva driftssystem där det är viktigt att arbeta med att förebygga infektiösa sjukdomar. Tarminfektion med diarré är smågrisens vanligaste sjukdom, och perioderna kring födelsen och avvänjningen är särskilt kritiska. Senare under uppfödningstiden utgör luftvägsinfektioner de största hälsoproblemen.

Intresset för att förebygga sjukdomar har ökat i takt med att besättningsstorleken ökat. Ett sätt att förebygga infektioner som de flesta tillämpar är att indela besättningen i mindre enheter och att gruppera grisarna efter ålder, så kallad omgångsuppfödning. I suggpooler flyttas suggorna från en central enhet med enbart suggor till så kallade "satelliter" där de grisar omgångsvis i dessförinnan tömda och tvättade stallar. Efter avvänjningen återvänder suggorna till "navet" där de betäcks på nytt.

I serogris-besättningar är grisarna definierat fria från vissa infektioner och för att bevara denna hälsostatus är dessa besättningar så slutna som möjligt, vilket betyder att de ombesörjer sin egen rekrytering och endast tar in nya gener i form av sperma. Även i dessa besättningar tillämpas omgångsproduktion för att hålla smittrycket så lågt som möjligt. Serogris-modellen som etablerades 1988 är mycket tilltalande vid nystart av besättningar. Serogrisarna är mycket friska eftersom ett antal mikroorganismer som kan framkalla grissjukdomar överhuvudtaget inte finns i deras miljö.

Det går således att utöva ett bra smittskydd med olika strategier, men gemensamt för dem är att miljön som grisarna vistas i måste vara av hög kvalité.