Trots upprepade provtagningar kan det vara svårt att avgöra om en hund är infekterad med Brucella canis eller inte. Serologiska prover kan vara falskt positiva eller falskt negativa, och en odling kan vara falskt negativ på grund av intermittent/låggradig utsöndring av bakterien. På grund av detta är det också svårt att ge allmängiltiga råd om vilka prover man bör ta för att försäkra sig om att en hund inte är infekterad med B. canis. Generellt kan man säga att ju mera omfattande provtagning man gör utan att bakterier/antikroppar påvisas, desto mer sannolikt är det att hunden inte är infekterad.
Hur stor sannolikhet är det att en hund är smittad av B. canis? Vanligtvis brukar framför allt tre aspekter vägas in i bedömningen och sedan ligga till grund för vilka prover som rekommenderas. De tre aspekterna som vägs in är:
- Utlandskontakt. Majoriteten av hundar med misstänkt eller bekräftad infektion i Sverige, liksom andra länder i Västeuropa, kommer ifrån, eller har haft nära kontakt med hundar ifrån Öst- eller Sydeuropa. Infektionen förekommer även i delar av Nord- och Sydamerika och Asien och kontakt med hundar från dessa områden kan också utgöra en risk. Smittspridning kan ske genom parning, eller annan typ av nära kontakt. Valpar till infekterade tikar kan födas utan kliniska sjukdomstecken och utveckla sjukdom i vuxen ålder.
- Kliniska sjukdomstecken. Subklinisk sjukdom är den vanligaste följden av en infektion med B. canis. Typiska kliniska tecken är abort i sen dräktighet, dödfödda eller svagfödda valpar samt epididymit/orkit. Provtagningsregim beror på om hunden uppvisar tecken på infektion, och vilka tecken detta är. Vid abort/dödfödsel är odling från placenta/valp/flytning/livmoder att föredra.
- Resultat av tidigare provtagning avseende B. canis. Om en hund har haft ett positivt odlingsresultat räknas den som kroniskt infekterad. Ett negativt odlingssvar utesluter inte infektion. Upprepade serologiska prover tagna med minst fyra veckors mellanrum, och som uppvisar liktydigt resultat ökar sannolikheten för att provsvaret är korrekt, särskilt om proverna är analyserade med olika metoder.
Provtagningsförslagen baseras på hur stark misstanken om infektion med B. canis är. Risknivå 1 motsvarar lägsta graden av misstanke och nivå 3 motsvarar högsta graden av misstanke. Provtagning avseende B. canis kan vara aktuellt exempelvis vid import av hund från utlandet samt inför parning/insemination med hundar från andra länder. Som hundägare bör man diskutera med sin veterinär vilken provtagning som är lämplig för den enskilda hunden. Veterinär vid djurklinik eller djursjukhus kan vid behov kontakta SVA inför provtagning för rådgivning, samt diskussion av provsvar.
Risknivå |
Aktuell situation |
Rekommenderad provtagning |
| 1 | Import av hund från område där Brucella canis förekommer. Ingen klinisk misstanke om Brucella canis. | Blodprov för serologi, två prover med fyra till tolv veckors mellanrum. |
| 2 | Parning/insemination med hund från område där Brucella canis förekommer. Ingen klinisk misstanke om Brucella canis. | Blodprov för serologi (två prover med fyra till tolv veckors mellanrum). Kan kompletteras med blododling samt odling av urin/sperma eller vaginalprov vid ett tillfälle. Hos tik ska odlingen göras under löp. |
| 3 | Parning/insemination med eller import av hund, där det finns misstanke om infektion med Brucella canis i kenneln. Provtagning av hund med kliniska misstankar om Brucella canis. |
Blodprov för serologi (minst två prover med fyra till tolv veckors mellanrum). Blododling samt odling av urin/sperma eller vaginalprov vid minst två tillfällen. Hos tik ska minst ett av provtagningstillfällena vara under löp. |
Observera att det kan ta upp till tolv veckor efter infektionstillfället innan antikroppar kan påvisas.