Blogg
Högpatogen fågelinfluensa – den gångna säsongen och smittläget inför kommande säsong
Det är ett nu ett år sedan Nederländerna rapporterade säsongens första fynd av högpatogen fågelinfluensa (HPAI) av typen H5N8 vilket blev starten på den största HPAI-epidemin någonsin i Europa. Med det kallare vädret och flyttfåglarnas ankomst ökar återigen riskerna för HPAI-utbrott och det är läge att höja beredskapen och tillämpa förebyggande smittskyddsåtgärder för att minska risken för utbrott under hösten och vintern.
Den gånga säsongen (1 oktober 2020 – 30 september 2021) kan summeras med 1 389 utbrott på fjäderfä och andra fåglar i fångenskap och 2 373 fynd av HPAI hos vilda fåglar i Europa. I Sverige konstaterades 24 utbrott av HPAI hos tama och 128 hos vilda fåglar under motsvarande period och subtyperna H5N1, H5N4, H5N5 och H5N8 har förekommit. Just nu är läget ovisst men flera saker talar för att vi kan stå inför en ny ”tuff” säsong.
Positiva fynd på vilda fåglar, både i Sverige och i våra grannländer visar att fågelinfluensaviruset har kvarstått längre i den vilda fågelpopulationen än vad vi observerat tidigare säsonger. I andra sammanhang brukar man tala om övervintring men i fallet med HPAI-virus har det blivit en ”översomring” då förekomst av virus hos vilda fåglar normalt klingar av vid varmt och soligt väder. HPAI har under sommaren i stället påvisats kontinuerligt hos vilda fåglar i Sverige och i september orsakade sjukdomen hög dödlighet i två områden med täta populationer av gräsänder respektive fasaner.
Utöver att virus har ”översomrat”, har det under den senaste tiden rapporteras om utbrott på platser i Ryssland och Kazakstan där flyttfåglar passerar på väg till övervintringsområden i Europa, vilket gör att den pågående fågelmigrationen av främst andfåglar återigen utgör en risk och då potentiellt av för Europa nya virustyper.
Förändringsbenäget virus
Diversiteten hos cirkulerande virusstammar i Europa har varit särskilt stor under 2020/2021, även om förmågan att förändras alltid är typisk för influensavirus. Epidemins omfattning med ett exceptionellt stort antal infekterade fåglar har gett många tillfällen för viruset att förändras vilket sannolikt bidragit till virusets diversitet. På europeisk nivå har det påvisats sex olika subtyper av fågelinfluensavirus och dessutom med betydande variationer inom de olika subtyperna.
EU:s referenslaboratorium för fågelinfluensa och europeiska smittskyddsmyndigheten (ECDC) följer läget noggrant för att identifiera tecken på om viruset anpassats till däggdjur. I Sverige påvisades HPAI hos en säl i Blekinge i april och nyligen konstaterades sjukdomen hos en räv som hittades död i Skåne i februari, under en period då förekomsten hos vilda fåglar var hög.
Liknande fynd av fågelinfluensa hos däggdjur har gjorts i andra europeiska länder och problematiken tas upp i den vetenskapliga rapporten: Avian influenza overview May – September 2021. Sälar och rävar har antagligen infekterats när de har ätit fåglar som varit sjuka eller dött av fågelinfluensa. Hittills har de fågelinfluensavirus som cirkulerat i Europa sedan 2014 bara påvisats hos människor vid ett tillfälle trots att antalet personer som exponerats sannolikt varit stort.
ECDC bedömer att risken för att personer i allmänhet infekteras med HPAI i Europa är mycket låg, medan personer som kommer i kontakt med infekterade fåglar bör använda personlig skyddsutrustning och vara uppmärksam på eventuella sjukdomssymtom.
Lärdomar från utbrotten hos fjäderfä i Sverige
Förekomsten av fågelinfluensavirus hos vilda fåglar särskilt hos andfåglar (gäss, änder och svanar) har varit hög under säsongen 2020/2021. SVA tog under perioden emot ett stort antal rapporter om sjuka och döda fåglar och som mest hanterades över 100 rapporter i veckan. Antal positiva fall av HPAI hos vilda fåglar var fler än dubbelt så många som under samma period 2016/2017, vilket dittills var den värsta HPAI-säsongen såväl i Sverige som i EU.
Områden med hög förekomst av vattenlevande flyttfåglar och därför hög risk för cirkulation och spridning av HPAI sammanfaller i stor utsträckning med områden med fjäderfäproduktion. Vilda fåglar har noterats i närheten av majoriteten av de drabbade fjäderfäanläggningarna, men inte alla. På flera drabbade anläggningar har man haft gäss i närheten och även andra fågelarter som kråkfåglar och duvor har varit vanligt förekommande. Även om andfåglar såsom gäss utgör den största risken kan andra fågelarter fungera som en vektor som kan föra smittan närmare fjäderfästallar.
Många olika produktionsformer drabbades av utbrott, men vissa produktionsformer verkar vara mer sårbara än andra. Detta kan vara kopplat till parametrar som till exempel smittskyddsrutiner, byggnaders utformning, temperatur i stallar samt typ av ventilationssystem och dess kapacitet vid kallt väder.
Smittspårning och sekvensering av virus visar att utbrotten hos fjäderfä har orsakats av separata virusintroduktioner från vilda fåglar via indirekt kontakt. Riskfaktorer eller brister i biosäkerhet noterades på flera av de smittade anläggningarna men de exakta introduktionsvägarna har inte kunnat fastställas, och introduktionsvägarna varierar antagligen från fall till fall.
Det har inte konstaterats någon spridning mellan fjäderfäanläggningar via till exempel personer eller fordon. Den typen av så kallad sekundär smittspridning har noterats i flera andra europeiska länder och det är positivt att vi inte sett det i Sverige. Smittskyddet vid foderleveranser, ägghämtning och djurtransporter m.m. bedöms ha varit bra och det är fortsatt viktigt att upprätthålla de goda rutinerna.
I vilken grad vindburen smittspridning av fågelinfluensavirus bidragit till den smittspridningen som skett, såväl från vilda fåglar till fjäderfä som mellan fjäderfäanläggningar, har diskuterats. Den slutliga bedömningen som gjorts är att sådan smittspridning spelat mycket begränsad roll under utbrottet, även om man i ett fåtal fall inte kunnat utesluta att vindburen virusspridning skett mellan anläggningar.
Områden med högre risk för fågelinfluensa
Jordbruksverket har bett SVA att genomföra en riskbedömning för att identifiera områden med högre risk för introduktion av HPAI till fjäderfä från vilda fåglar. Riskbedömningen syftar till att fokusera övervakning och förebyggande åtgärder till områden med högre risk för att utnyttja resurser effektivt och för att begränsa eventuella negativa konsekvenser av åtgärderna. Den bedömning som har gjorts baseras framför allt på historiska utbrott av HPAI hos tama och vilda fåglar. Utifrån de platser där HPAI påvisats historiskt har närhet till vatten framträtt som en viktig riskfaktor som tagits i beaktande i bedömningen.
De områden som bedömts ha högre risk för HPAI är Blekinge län, Gotlands län, Hallands län, Kalmar län, Skåne län, Stockholms län, Södermanlands län, Uppsala län, Västra Götalands län och Östergötlands län. Även delar av Jönköpings län bedöms ha en något högre risk för introduktion av HPAI och då särskilt inom ca 20 km från sjön Vättern.
Det ska därför poängteras att det inte är ”riskfritt” i andra områden, men utifrån det vi har sett historiskt bedöms risken vara högre i de nämnda områdena. Baserat på det vi vet om epidemiologin med den starka kopplingen till vattenlevande flyttfåglar är det också tydligt att områden med hög förekomst av dessa fåglar har högre risk än andra. På sikt finns det behov av en mer omfattande riskkartläggning för att utforma träffsäkra förebyggande åtgärder som balanserar smittskydd och djurvälfärd.
Läs mer
Fågelinfluensa/Aviär influensa (AI)
Skydda dina fjäderfä mot fågelinfluensa
Rapportera sjuka/döda vilda djur via formuläret Rapporteravilt
Riskbedömning – högriskområde för introduktion av högpatogen fågelinfluensa (HPAI) till fjäderfä (pdf)
Prenumerera på bloggen
I Sverige finns en så kallad statsepizootolog, och den ska finnas på SVA. Statsepizootologen ansvarar för frågor rörande epizootier och andra allvarliga infektionssjukdomar hos djur. Här i vår blogg "Statsepizootologen kommenterar" tar statsepizootologen upp aktuella ämnen.
Karl Ståhl är Statsepizootolog på SVA.