Klimatförändringen påverkar den svenska myggfaunan

Bilden visar en nilfebersmygga (Culex modestus). Klimatförändringarna möjliggör för Nilfebersmygga att övervintra i Sverige. Inga fall av sjukdomen nilfeber har rapporterats i Sverige. Foto: Anders Lindström, SVA.

Flera allvarliga infektionssjukdomar hos djur, inklusive zoonoser är vektorburna, dvs överförs mellan djur, människor eller mellan djur och människor med insekter, som då kallas vektorer. Spridning av en vektorburen sjukdom via insektsbett innefattar oftast också ett steg där smittämnet uppförökas i insekten. Det är vanligtvis beroende av temperaturen, vid varmare väder tar det kortare tid och mer smittämne bildas.

På våra nordliga breddgrader har vi varit fredade från flera vektorburna sjukdomar som är vanliga längre söderut. Detta då vektorerna inte förekommer här, eller då det är för kallt för att hinna med flera smittspridningscykler under en vektorsäsong. Klimatförändringen gör att riskerna för smittspridning kan öka, med både nya vektorarter och snabbare smittspridningscykler.

Under hösten 2022 har dagspressen rapporterat om fynd av nilfebersmygga (Culex modestus) i Halland. Det är en myggart som skulle kunna sprida nilfebervirus till fåglar, hästar och människor. Inga fall av sjukdomen nilfeber har påvisats i Sverige. Nilfebersmygga upptäcktes för första gången i Sverige i Skåne i juli 2016. År 2017 hittades en population som förökade sig på Falsterbonäset och nyligen upptäcktes en population i Halland. Nilfebersmyggan övervintrar som fullvuxen mygga, och klimatförändringar med varmare och kortare vintrar har gjort att den har kunnat sprida sig längre norrut, en utveckling som förmodligen kommer fortsätta. De nordligaste kända populationerna idag finns utanför St. Petersburg i Ryssland.

Historik och smittspridning

Nilfebervirus isolerades första gången 1937 från en kvinnlig patient med febersjukdom i ett område i nordvästra Uganda som heter West Nile. Vilda fåglar är de naturliga bärarna av viruset och upprätthåller smittan i områden där sjukdomen förekommer. Vissa fågelarter blir inte sjuka medan andra dukar under av infektionen.

Smitta sprids mellan fåglar via stick av infekterade myggor, framför allt sydlig husmygga (Culex pipiens) som nästan uteslutande biter fåglar. Sydlig husmygga är en allmänt förekommande myggart i stora delar av världen och även i Sverige.

Vid vektorburen smittspridning mellan fåglar och däggdjur (inklusive människor) brukar man prata om brovektorer. Brovektorerna är myggarter som biter både fåglar och däggdjur, till skillnad från till exempel sydlig husmygga som nästan uteslutande biter fåglar. En brovektor kan därför överföra virus från en infekterad fågel till en mottaglig däggdjursart, inklusive människa. Vid flera utbrott av nilfeber på människor i Europa har nilfebersmyggan (en brovektor) pekats ut som nyckelart för smittspridning mellan fåglar och människor, även om viruset har påvisats i flera olika myggarter. För att nilfebervirus ska kunna spridas i Sverige måste fåglar bli smittade utomlands där smittan finns, överleva infektionen, flyga till Sverige och sedan bli stuckna av en mygga som är en kompetent vektor för viruset.

För att det ska bli ett utbrott av nilfeber krävs det att ett antal fåglar blir infekterade. När ett tillräckligt stort antal fåglar bär på viruset ökar chansen att de ska bli bitna av brovektorer som till exempel nilfebersmygga. Dessa skulle sedan kunna sprida virus vidare till hästar och människor i Sverige. Infekterade hästar och människor kan dock inte sprida smitta vidare. De har till skillnad från fåglar så låga virusnivåer i blodet att de inte kan bidra till vidare smittspridning. De betraktas därför som så kallade ”dead end hosts” och utgör inte någon smittrisk för myggor, andra hästar eller människor.

De flesta hästar och människor som smittas av nilfebervirus får inga symtom alls. En mindre andel får feber och influensaliknande symtom, och de tillfrisknar oftast komplikationsfritt inom en till två veckor. Hos en liten andel smittade hästar och människor utvecklas en mer allvarlig sjukdom med neurologiska symtom och tecken på hjärn- eller hjärnhinneinflammation. Dödsfall förekommer bland dessa. Nilfeber lyder under epizootilagen. Djurägare som misstänker utbrott av sjukdomen ska kontakta veterinär (K12, SJVFS 2021:10). Veterinärer som misstänker nilfeber ska anmäla detta till Jordbruksverket. Hästar som ska vistas i områden med smittspridning kan vaccineras mot nilfeber.

Nilfeber förekommer sedan flera decennier i flera länder i sydöstra Europa. Sedan 2018 har sjukdomen förekommit längre norrut i länder som Italien, Frankrike och Tyskland. Fall ses oftast från juli till oktober, då vektorerna är mest aktiva, men emellanåt smittas människa och häst även tidigare eller senare under säsongen.

Sjukdomsförekomsten och antalet rapporterade fall varierar mellan åren, i år (2022) har till exempel Italien rapporterat många fall. En stor andel av de cirka 50 hästfall som rapporterats i EU under augusti-september 2022 härrör från Italien (31) och Tyskland (8). Från år 2018 till 2022 ses ingen märkbart ökad utbredning, se kartor nedan. Med anledning av fallen som rapporterats under hösten från Tyskland har ansvarig myndighet i Danmark nyligen värderat risken för att danska hästar utsätts för smitta, och denna har bedömts som mycket låg. I dagsläget bedömer SVA att risken för att hästar smittas med nilfebervirus i Sverige ligger på motsvarande nivå.

SVA följer situationen kontinuerligt och återkommer med nya bedömningar när behov uppstår.

×

Ladda ned original

Antal rapporterade fall av nilfeber på djur (häst och fåglar)/land i Europa, 2018-september 2022. Källa: EU:s sjukdomsrapporteringssystem ADIS.