Penicillinasbildning
Penicillinasbildning är det vanligaste sättet för stafylokocker att bli resistenta mot penicilliner och förekommer i olika omfattning hos olika typer av stafylokocker och från olika djurslag.
Penicillinasbildande stafylokocker har inte alltid ett så högt MIC (Minimum Inhibitory Concentration), eller så liten zondiameter, för penicilliner att de skulle klassas som resistenta vid undersökning med dilutions- eller diffusionsmetoder. En särskild undersökning avseende penicillinasbildning ska därför alltid göras parallellt med vanlig resistensbestämning när stafylokocker undersöks. Flera enkla metoder finns, till exempel test med kromogena cefalosporiner (nitrocefin) och den så kallade klöverbladsmetoden.
Meticillinresistens
Det penicillinbindande proteinets struktur hos stafylokocker kan förändras och då blir alla beta-laktamantibiotika verkningslösa eftersom de inte kan binda till cellen. Detta brukar kallas meticillinresistens, men innebär alltså resistens mot alla penicilliner, aminopenicilliner och cefalosporiner.
Meticillinresistens är ännu inte så vanligt hos stafylokocker isolerade från djur i Sverige, men det är ett ökande problem. Meticillinresistens misstänks vid vanlig resistensbestämning när en stafylokock är resistent mot oxacillin eller cefoxitin. Men det är inte alltid fråga om äkta meticillinresistens – misstanken måste konfirmeras. Genom molekylärbiologiska metoder kan genen för det förändrade proteinet, mecA eller mecC, påvisas.
Eftersom meticillinresistens är ett hot mot människors och djurs hälsa och ett ökande problem ska alla isolat av Staphylococcus aureus eller S. pseudintermedius som kan misstänkas vara meticillinresistenta konfirmeras molekylärbiologiskt.
Observera även att i Sverige ska infektion med meticillinresistenta koagulaspositiva stafylokocker hos djur anmälas till Länsstyrelse och till Jordbruksverket (SJVFS 2021:10, saknummer K12). För mer information se Konfirmering av anmälningspliktig resistens.