Som utgångsläge bör dricksvatten till djur hålla samma kvalitet som dricksvatten till människor, men det finns situationer då detta inte är möjligt. I sådana fall är det viktigt att vara medveten om de risker som är förknippade med olika avvikelser, för att kunna bedöma vad som är acceptabelt.
Mikrobiologisk kvalitet
Vatten till djur bör hålla samma mikrobiologiska kvalitet som dricksvatten till människor. Riktlinjer för mjölkproducenter utgår i stora drag från gränsvärden satta för dricksvatten. Man bör sträva efter likvärdig kvalitet på vatten till alla djurslag. Om det uppstår en situation där det inte är möjligt att upprätthålla dricksvattenkvalitet får man göra en bedömning i det specifika fallet.
Vid analys av vatten till djur bör man vara medveten om att de mikroorganismer man vanligtvis analyserar i vatten (t.ex. koliformer, E. coli, intestinala enterokocker) inte nödvändigtvis i sig är sjukdomsframkallande, utan fungerar som indikatorer på förorening. Olika indikatororganismer är olika starkt kopplade till fekal förorening. Generellt gäller att E. coli och intestinala enterokocker bedöms som starkare indikatorer på fekal förorening jämfört med koliformer. Koliformer är en grupp som innehåller flera olika arter av bakterier av vilka flera förekommer normalt i miljön.
Kemisk kvalitet
Den kemiska kvaliteten på vatten varierar mellan olika delar av landet och beror även på om vattenkällan är ytvatten eller vatten från borrad eller grävd brunn. Några ämnen som kan förekomma i högre halter i vissa berggrunder, eller orsakas av förorening, och som kan ge påverkan på djurhälsan är arsenik, bly, nitrat, koppar och järn. Effekt på djurhälsan varierar mellan djurslag och för mjölkkor ställs i nuvarande branschriktlinjer krav på ett urval av kemiska parametrar.
Om man har problem med djurhälsan eller om en ny vattenkälla tas i bruk kan det finnas anledning att kontrollera vattnet och utvärdera resultatet tillsammans med rådgivare eller veterinär.
Salt
Bräckt vatten används i vissa delar av landet relativt ofta som dricksvatten till djur på bete. Det kan även förekomma salt i brunnsvatten på grund av relikt vatten eller saltvatteninträngning i kustnära områden.
Generellt tål de flesta djurslag och djurgrupper salthalter upp till 3 promille. Vatten med en salthalt över 7 promille bör inte ges till några djur utan komplement av färskvatten. Toleransen för salthalter däremellan varierar beroende på en mängd faktorer, som vilket djurslag och ålder det handlar om, hur varmt det är, vad de äter (till exempel innehåller färskt gräs mer vatten än torkat grovfoder), om de ger di eller diar, med mera. Om djuren inte har obegränsad tillgång till färskvatten är det viktigt att ha uppsikt över djurens hälsotillstånd. Det är djurägarens ansvar att se till att djuren mår bra.
Runt Gotland och norrut har vattnet en salthalt på ca 6 promille, medan den runt Öland ligger på 7 promille och sedan gradvis ökar ut mot Västerhavet. Den kan variera lokalt beroende på tillflöde av färskvatten, vind och strömmar.
Algtoxiner
Algblomning förekommer främst i grunda, stillastående vatten med höga näringshalter, under sommar och höst. Flera olika alger kan producera toxin men gör det inte hela tiden och det är inte helt känt vilka faktorer som får algerna att börja producera toxin. Det är alltså inte så enkelt som att en algblomning alltid innebär förekomst av algtoxiner, men det kan inte heller uteslutas.
Algtoxiner kan vara giftiga för djur och människor. Vilka problem som uppstår beror på vilket toxin som produceras och i vilken mängd. Akuta effekter innefattar akut leverskada, neurologiska symtom och magtarmproblem. Subkliniska effekter och påverkan på hälsan av långvarig exponering för låga doser är idag dåligt kända.
Djur bör inte tillåtas bada i eller dricka av vatten med algblomning. Om man har djur på bete vid vatten som återkommande drabbas av algblomning bör man ha beredskap att stängsla av och ordna alternativt dricksvatten. Att provta och analysera vattnet är inget bra hjälpmedel för att avgöra dess användbarhet, dels dröjer resultatet, dels kan förekomsten av toxiner variera och prover kan ge falskt negativa besked.