Här kan du läsa mer om vad som framkom under kartläggningen. Projektet avslutades 2012. I botten hittar du länkar till kartor som visar mjältbrandsutbrott på gårdar i hela Sverige, och i olika län, mellan åren 1916-1961. Uppgifterna om gårdar som har haft fall av mjältbrand har främst hämtats från Länskungörelser men även från Länsveterinärers diarier och veterinärrapporter. Kartorna får användas fritt tillsammans med detta upphovsrättsmeddelande: © Lantmäteriet, källa: SVA.
Regler fanns men följdes inte alltid
Då ett djur på en gård dött av konstaterad mjältbrand lades en spärr på besättningen som under tio dagar inte fick flytta djur eller sälja mjölk från gården. För att offentliggöra spärren lästes den upp i kyrkan som en kungörelse. Det döda djuret skulle skyndsamt grävas ner på en torr och avlägsen plats, men helst inte flyttas från den plats det dött på. Allt för att förhindra smittspridning. Det finns en instruktion från 1900-talets början som i detalj beskriver hur djup gropen bör vara och hur kadavret ska brännas av på ytan för att mjältbrandsbakterierna inte ska bilda kapsel och överleva i jorden. Följdes de råden så minskade risken för överlevnad av mjältbrandsbakterierna i jorden rejält. Men det finns även vittnesbörd om att reglerna inte alltid följdes. Mjältbrandsdöda djur eller delar av dem har enligt hörsägen ibland dumpats i vattendrag. Det finns dokumenterat att det även hände att djuren flåddes och grävdes ner i sanka marker.
Uppgifter om var djuren grävts ned saknas
Det är viktigt att komma ihåg att bara för att en gård varit spärrad så säger det ingenting om var djuret grävts ned. Det finns tyvärr inga uppgifter om det i arkiven. Om man önskar söka närmare kunskap om var i en bygd en grav kan ha varit måste man på lokal nivå söka efter om det finns noterat i hembygdsböcker eller om någon ännu minns var en grav grävdes.
83 procent av gravarna äldre än 70 år
Mjältbrandsbakterier i kontakt med luft bildar en mycket hållbar kapsel som bevarar bakterien levande i 50-80 år beroende på jordens beskaffenhet och surhetsgrad. Av de 3160 gårdar som har identifierats i projektet var 83 procent av gravarna äldre än 70 år vid tiden för kartläggningen. Dessa gamla gravar utgör sannolikt ingen smittrisk idag (grönmarkerade på kartorna).
Gårdar spärrade mellan 1940 till 1961 är blåmarkerade på kartorna. Om djurkropparna inte grävdes ner på ett korrekt sätt kan graven idag utgöra viss risk om de öppnas och sporer kommer i kontakt med betande djur. Kor är mycket känsliga för infektion och likaså får och getter medan hästar är något mindre känsliga. Därför är det viktigt att dessa djurslag inte kommer i kontakt med jordmassor eller vattensamlingar i främst sanka områden där det finns anledning att misstänka att djur grävts ner. Folkhälsomyndigheten anger på sin webbplats att risken för smitta till människa i Sverige är låg, och att det främst är i kontakt med mjältbrandssjuka djur som risk för smitta föreligger.
Risken för smitta till människa från jordbakterier får ses som minimal. Grävarbeten för rör och kabelläggning har utförts i landet i områden där det historiskt funnits gårdar som varit spärrade för mjältbrand. Där har Länsstyrelsen gett riktlinjer om arbetsskyddsåtgärder, så som att grävmaskinist inte behöver skyddskläder, men att de som gräver för hand i jorden på ställe där grav kan ha funnits ska ha munskydd och handskar. God handhygien ska alltid beaktas.
Kartor över mjältbrandsutbrott
Kartorna visar ungefärlig geografisk plats för de gårdar som varit spärrade för mjältbrand. Det finns en viss osäkerhet på gårdars exakta läge eftersom många av dem inte längre finns kvar. I vissa fall fanns det flera gårdar med samma namn inom en och samma socken. Mjältbrandsgarvarnas exakta platser finns tyvärr inte dokumenterade men rekommendationen var att lägga dem på torra avlägsna platser. Nedan hittar du länkar till kartbilder för hela Sverige respektive olika län.
Om kartorna
- Grön markering visar gård vars grav/gravar var äldre än 70 år vid tiden för kartläggningen, dessa smittar sannolikt inte.
- Blå markering visar gård som var spärrad någon gång mellan år 1940 och 1961. Graven kan utgöra viss risk för betande djur om den öppnas och djuren kommer i kontakt med sporer.
- Orange markering visar gård som varit spärrad vid flera tillfällen, både före och efter år 1940.
