Smittspårning och DNA-test av kvarka avslöjar hur utbrotten sprids

Varje år drabbas många svenska hästar av kvarka, men det är möjligt att skydda dem med vaccin. I projektet smittspårades utbrott med hjälp av DNA-tester av bakteriestammar och intervjuer av hästägarna. Ett antal varianter av kvarkabakterien kunde påvisas bland ridskolor, travhästar och privata hästar. Möjliga länkar mellan olika utbrott kunde styrkas eller avfärdas tack vare DNA-analyserna. 

Kvarka är en mycket smittsam, smärtsam och kostsam sjukdom hos hästar världen över. Den orsakas av bakterien Streptocccus equi subspecies equi. Ungefär ett till två nya svenska utbrott i veckan anmäls till Jordbruksverket. Symptomen kan vara feber, varigt näsflöde och halsbölder. En tidigare studie av släktskapet mellan 670 bakterieisolat från hästar med kvarka i 19 länder i flera världsdelar visade att kvarkabakterierna kunde grupperades i sex olika genetiska grupper (kluster). De flesta utbrotten i Europa tillhörde samma kluster, BAPS-2. Med samma teknik i kombination med intervjuer ville vi ville ta reda på om kvarka i Sverige främst sprider sig genom kontakter mellan svenska besättningar, eller om det ständigt kommer in nya varianter av stammar med resande hästar från utlandet. Vi ville också veta om det subenhetsvaccin mot kvarka som finns att tillgå för att skydda hästar matchar varianterna av bakterien som förekommer i Sverige. 

Resultat

Resultat från 42 isolat av kvarka i Sverige under 2021-2022 som hittills DNA-testats med helgenomsekvensering visade att alla tillhörde klustret BAPS-2, men det förekom minst 13 olika varianter. Kvarkavaccinet som finns att tillgå matchade de påvisade varianterna av kvarka till 99,9% vilket är mycket bra, men de insjuknade hästarna på gårdarna var inte vaccinerade mot kvarka.

De flesta utbrott var kopplade till ankomst av en ny häst till anläggningen, ofta nyligen importerad. Den kvarkavariant som var vanligast hittades hos 31% av de testade.  I ett travstall med ovaccinerade hästar där nya sjukdomsfall förekommit under en längre tid men nya hästar fortsatt togs in, kunde vi visa att de först drabbats av en variant av kvarka, och några månader sedan av en annan variant. 

När DNA-test visar på olika varianter av bakterien på olika anläggningar kan man utesluta att smitta förekommit mellan dessa. När tester visar samma variant, kan smitta ha förts direkt mellan anläggningarna, eller så kan det röra sig om en gemensam smittkälla. Det kan vara en variant som är allmänt spridd, och den gemensamma länken kan ha varit långt tidigare och flera led bort, till och med i ett annat land.

Genom intervjuerna med gårdar kunde vi ofta kartlägga smittvägarna.  Vi fann exempelvis tillfällen då samma smittvariant förts till olika anläggningar via smittade hästar som fraktats i gemensamma hästtransporter. En annan gång var sambandet via en icke rengjord hästtransport där smitta funnits kvar mellan olika körningar. 

Tabell. Antal bakterieisolat som typats eller ännu inte typats (ej klar) till 13 olika varianter av kvarka inom klustret BAPS-2 för olika slags hästanläggningar i Sverige, 2021-2022. 42 av 133 isolat var typade.

Att arbeta med kvarka på detta sätt är ett nytt forskningsområde för SVA som ligger i linje med modern smittbekämpning. Genom att noggrant kartlägga smittor och smittvägar kan vi motivera hästägare att genomföra rätt inriktade förebyggande åtgärder, som vaccination och karantän, och bevaka signaler för om vaccin mot kvarka skulle behöva uppdateras.

Studien leddes av Gittan Gröndahl och Anna Aspán (SVA) i samarbete med Andrew Waller (Intervacc, SLU), Karin Lindgren (SVA), Ellinore Jansson (SVA), Anita Ekmann (Distriktsveterinärerna) och Sara Frosth (SLU). Studien finansierades av medel från SVA:s forskningsfond och Intervacc.