Bergsyra

Utseende

Bergsyra är en lågväxt, flerårig ört med skilda han- och honplantor. Stjälkarna är rödaktiga, fårade och greniga och kan bli upp till 40 cm höga, men är oftast betydligt lägre. Bladen är kala och har spjutlik bas med elliptiska, smala och oftast utböjda flikar. Stjälkbladen är smala och helbräddade. Arten blommar i juni–augusti och blomställningen är glesblommig och liksom blommorna ofta rödaktig. Honblommornas inre hylleblad är korta och täcker inte frukten. Frukten är en liten brun, runt oval, trekantig, glänsande nöt som är ca 1 mm bred.

Förekomst

Bergsyra är vanlig i hela landet. Den trivs på torra, sura växtplatser och skyr kalkrika områden.

Den växer på berghällar, torrbackar, sandmarker, strandklippor och andra typer av torra marker. 

Symtom

Förgiftning är ovanligt och drabbar oftast får. Det finns dokumenterat att nötkreatur har förgiftats i Tyskland, och att intag av bergsyra har gett allvarliga symtom hos häst och ibland lett till döden.

De symtom som är allmänt förekommande är kräkningar, diarré (eventuellt blodig), kolik, hjärtarytmi, lågt blodtryck (hypotension), överdrivna reflexer (hyperreflexi), toniska spasmer, skakningar, förlamning, blod i urinen (hematuri), ingen produktion av urin (anuri), och vid utdraget sjukdomsförlopp även anemi och utmärgling. Dödsfall förekommer.

Så påverkas djuren av bergsyra

Vad är giftigt?

Hela växten är giftig, även stammar och blad. Bergsyrans blad innehåller mycket oxalsyra. Särskilt giftig vid frömognaden (sensommar–höst).

Giftinformation

Bergsyra innehåller oxalater, antrakinonalkaloider och rumicin. Under vissa förhållanden kan nitrater ackumuleras i tillräcklig mängd i växten för att orsaka förgiftning. Om en viss mängd oxalater absorberas av idisslare binder de till blodkalcium, och bildar kalciumoxalat vilket medför kalciumbrist. Kristallerna kan dessutom ackumuleras i njurarna och hjärnan och orsaka njurskada och nervsjukdomar.

Fria oxalsyror (oxalater) binder till tvåvärda joner som Ca²⁺ och Mg²⁺med flera. Följden blir akuta störningar av hjärtrytmen, ofrivilliga muskelsammandragningar och påverkan på det centrala nervsystemet.

I njurtubuli kan en kristallbildning uppstå, vilket resulterar i njursvikt på grund av akut tubulär nekros. Kristaller i väggarna i det centrala nervsystemet kan orsaka inflammation i hjärnvävnaden.