Utseende
Getruta är en flerårig ört som blir 80–120 cm hög. Den har upprätta, kala stjälkar och är busklik, storväxt och rikt grenad. Bladen är kala och har fem till nio par småblad som är smalt äggrunda och har smalt lansettlika stipler. Blommorna är stora (10–15 mm) och vita eller ljusvioletta med violett ådring. De blommar i juni–augusti i rikblommiga klasar på en blomställning med långt skaft. Frukten är en cylindrisk, brun och upprätt balja med flera frön.
Förekomst
Getruta förekommer i södra delen av Sverige; från Skåne upp till Uppland. Den växer på kulturpåverkad mark som trädgårdar, dikeskanter och skräpmark (ruderatmark).
Påverkan på djur
Getruta har en dämpande effekt på CNS, vilket kan ge symtom som hypoglykemi, blodtryckssänkning, andningsdepression och påverkad medvetandegrad. Vätska i brösthålan (hydrotorax) kan ge så grava andningssvårigheter att det leder till dödlig syrebrist inom timmar.
Kliniska tecken på förgiftning visar sig vanligen 12–24 timmar efter intag, men kan utvecklas snabbare och bestå under endast några få timmar. Förgiftade djur hittas ofta döda innan symtom hunnit märkas.
Förgiftningar drabbar huvudsakligen får, men det finns även rapporter om förgiftade nötkreatur.
Kaniner är okänsliga för effekter av getruta.
Om ditt djur har ätit av växten
Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.
Djurslagsspecifika uppgifter
Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.
Vad är giftigt?
Hela växten. Giftigheten varierar med olika växtpopulationer, delar av växten och utvecklingsstadier. Högst innehåll av gift finns under blomning och i frukten.
Giftinformation
Getruta innehåller alkaloiderna galegin (isoamylenguanidin) och hydroxygalegin som är guaninderivat samt peganin. Getruta innehåller även galuteolin (flavonglykosid), saponiner, bitterämnen, enstaka tanniner och förmodligen andra ännu oidentifierade toxiner.