Utseende
Myrlilja är en kärrväxt med gula blommor som sitter i en tät klase. Bladen är av samma typ som hos svärdslilja där skivan är dubbelvikt och sitter i två rader. Frukten är ett fröhus och fröna är spolformiga och trådlikt förlängda i båda ändarna.
Förekomst
Myrlilja är tämligen vanlig i västra Götaland och förekommer mer sällsynt i östra Götaland samt de västra landskapen från Värmland till Jämtland. Den växer på kärr- och myrmark. Myrlilja är en fridlyst växt.
Påverkan på djur
Drabbade djur kan uppvisa ökad känslighet för UV-ljus genom sekundär fotosensibilisering med skador på levern och ibland även njurarna. Depression, klåda (pruritus), minskad aptit, förlust av kroppsvikt, aptitlöshet (anorexi), svart tjärliknande avföring (melaena), blodig avföring, diarré och ibland gulsot (ikterus) förekommer. Urinen kan vara gulbrun och mörk. De mest uppenbara förändringarna är i huden. De mindre pigmenterade områdena av huden kan vara rödfärgade och svullna, och de påverkade områdena täcks eventuellt av utsöndringar (exudat) och blir spruckna och nekrotiska. En markerad förtjockning med ett gelatinartat utseende som sträcker sig in i den djupare läderhuden är uppenbar. Ögonvitan och hornhinnan kan vara gulaktiga och rödfärgade och det kan förekomma viss extrem ljuskänslighet (fotofobi). Även vävnaderna kan vara gulaktiga (ikteriska) och levern svullen och gulbrun. Död förekommer i många fall.
Om djuren avlägsnas från myrlilja kan många djur återhämta sig. Men om leverskadorna är omfattande kan djur dö.
Myrlilja är huvudsakligen känd för att orsaka förgiftning hos får och getter, men även hos nötkreatur och andra idisslare som älg, rådjur och ren.
Om ditt djur har ätit av växten
Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.
Djurslagsspecifika uppgifter
Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.
Vad är giftigt?
SVA har inga uppgifter om giftets fördelning i hela eller delar av växten.
Giftinformation
Myrlilja innehåller saponiner och tanniner. Narthecin är den huvudsakliga saponinen medan xylosin förekommer i mindre mängd. Myrlilja innehåller även tanniner, karotenoider, furanolaktoner, steroler och sterolderivativ. Narthecin orsakar skador på lever och njurar medan tanniner ger skador på magtarmkanalen och njurar.
Sedan 1950-talet har ett ökande antal rapporter om dysfunktion av levern och fotosensibilisering associerat med får som betar av narthecium noterats. Rapporterna kommer huvudsakligen från Norge där sjukdomen först beskrevs och fick namnet alveld. Sjukdomen förekommer huvudsakligen hos lamm upp till 5 månaders ålder.
Alveld orsakas troligen av ämnen som produceras av myrlilja eller en associerad svamp eller cyanobakterier. Det antas att tillfälliga svampinfektioner, exempelvis från svamparna Pithomyces chartarum och Cladosporium magnusianum, kan vara ansvariga för toxiciteten eftersom det inte alltid lyckas att framkalla toxicitet genom att använda narthecin i djurförsök.
Fotosensibiliseringen är av sekundär typ (hepatogen). Saponinerna i växten orsakar leverskada och påverkar gallutsöndringen av den fotosensitiva substansen fylloerytrin som är en normal nedbrytningsprodukt från klorofyll. Fylloerytrinet ackumuleras i det cirkulerande blodet hos djur som har ätit myrlilja.
De områden på huden som är dåligt pigmenterade utvecklar kliniska tecken på fotosensibilisering när de utsätts för solljus. Dessa inkluderar ödem och hudrodnad, initialt på öronen som blir varma och droppande. Vanligen involveras hela huvudet och sträcker sig ibland vidare längs med ryggen och till frambenen. Det följs av klåda, smärta, utsöndring av vätska från skadad hud som kan bli infekterad, och ömsande av döda vävnader som ibland inkluderar toppen på öronen. I allvarliga fall kan blindhet förekomma.
Det har noterats att drabbade djur ofta söker skugga. En dödlighet på 25-50% har noterats hos lamm i Norge. Gulsot som beror på leverskada ses ofta, men inte nödvändigtvis. Det kan förekomma hos svarta lamm som inte lider av fotosensibilisering. Sjukdomen har reproducerats experimentellt genom tillförsel av saponinextrakt från växten, och hos lamm som placerats på beten som innehåller myrlilja.