Utseende
Revsmörblomma blir 15–50 cm hög. Stjälken är krypande – uppstigande och har många utlöpare som kan slå rot och bilda nya plantor. Bladen är mörkgröna och flikiga med skaft och sitter i en rosett vid basen. Revsmörblomma blommar från maj till juli med stora, gula, ensamma blommor. Frukten är en omkring 3,5 mm lång mörk- eller ljusbrun nöt med en skärformad spets.
Förekomst
Revsmörblomma är vanlig i hela Sverige. Den växer på gårdar och stigar och vanligtvis på fuktiga jordar som stränder, diken, hyggen och fuktängar.
Påverkan på djur
När revsmörblomman tuggas ger den en brännande känsla på tungspetsen och orsakar rodnad, ibland med blåsor. Det är vanligast med en lindrig mag-tarminflammation (gastroenterit), men större intag kan ge mag-tarmstörningar med kolik och diarré, njurskador och centralnervös påverkan. Symtomen är likartade hos alla djurslag.
Om ditt djur har ätit av växten
Säkerställ att djuret inte kommer åt mer av växten och kontakta veterinär vid behov.
Djurslagsspecifika uppgifter
Följande information är hämtad ur veterinärmedicinsk och botanisk litteratur.
Giftinformation
Revsmörblommans växtsaft innehåller glykosiden ranunculin som omvandlas till den giftiga och blåsbildande substansen protoanemonin då växten tuggas eller krossas. Protoanemonin är lokalt irriterande för hud och slemhinnor samt förhindrar celldelningen (antimitotisk). Efter upptag ger protoanemonin en excitation av centrala nervsystemet som senare övergår i förlamning. Vid utsöndring kan protoanemonin skada njurar och mjölkkörtlar. Protoanemonin har även hepatotoxisk verkan vilket kan utlösa ökad känslighet för UV-ljus (sekundär fotosensibilisering). När växten torkas övergår protoanemoninet till anemonin som är mindre giftigt och slutligen till anemoninsyra som är helt inaktiv.