Spridningsväg
Haemoncus contortus (stora magmasken) är en vanligt förekommande betesburen parasit hos får, men kan även påträffas hos andra idisslare. Dess livscykel består av fyra steg:
- Ägg utsöndras med träcken till betet.
- På betet utvecklas ägget under 3–4 dagar till en infektiös larv.
- Djuren äter upp larverna när de betar och larverna transporteras till värddjurets mag-tarmkanal för att utvecklas till en vuxen mask. Parasiten lever på värddjurets blod under utvecklingen i mag-tarm-systemet.
- I vuxet stadie börjar maskarna föröka sig och lägga ägg som utsöndras med träcken. Prepatenstiden (tiden från att värddjuret betar infektionsdugliga larver tills dessa lägger ägg som kommer ut i gödseln) kan vara 2–4 veckor eller längre.
På grund av parasitens korta utvecklingstid kan populationen snabbt tillväxa under gynnsamma förhållanden på bete. Stora magmasken kan övervintra på bete, dock är den känslig för kyla och utvecklas därför inte vid låga temperaturer vilket innebär att majoriteten av de överlevande larverna är i ett icke-infektiöst stadie kommande betessäsong. Smitta via övervintrade larver på bete anses därför inte vara den huvudsakliga spridningsvägen. Mer trolig spridningsväg är att parasiten går i dvala inuti värddjuret över vintern, där den varken tillväxer eller förökar sig. Larverna aktiveras igen vid betessläpp och påbörjar sin livscykel. Masken trivs i våta och fuktiga områden. Den dör av sträng kyla, solljus och torka. Den har stor förmåga att reproducera sig och kan om det är varmt och fuktigt snabbt uppförökas på betet.
Effekt på djurhälsa
Infektion med stora magmasken är det allvarligaste parasitära problemet för svenska får. Den kan orsaka både akuta och allvarliga symtom som till exempel blodbrist, proteinförlust, nedsatt tillväxt och i allvarliga fall orsaka att djuret dör. Parasiten kan spridas snabbt, är svår att kontrollera och vi ser en ökande resistensproblematik vid medicinsk behandling. Även get infekteras av den stora magmasken och har generellt sämre immunitet mot parasitinfektioner än får. Särskilt unga och högdräktiga getter är mer mottagliga för haemonchusinfektion och resistensproblematik försvårar medicinsk behandling och begränsning av smittan.
Stora magmasken kan förekomma hos nötkreatur och det är framför allt unga djur på bete som infekteras.
Det har påvisats att ren kan bära och sprida parasiten vidare till små idisslare, men det är inte fastställt om ren kan infekteras.
Effekt på produktionskapacitet
Parasitära sjukdomar orsakar produktionsförluster till följd av blodbrist eller dödsfall. Stora magmasken kan få mycket snabb spridning inom flocken och på beten och är svår att bli av med om den introducerats i besättningen.
Effekt på livsmedelssäkerhet
Stora magmasken har ingen effekt på livsmedelssäkerheten.
Behandling
Hela flocken bör avmaskas om stora magmasken påvisas. Nya träckprover 10 till 14 dagar efter avmaskning visar om behandlingen varit effektiv. Minskningen av ägg per gram träck bör vara markant
FIGUR 2. XXX. Foto: iStock.
(90 till 95 procent) i det andra provet jämfört med det första. Efter avmaskning bör flocken flyttas till ett nytt bete.
Allmän parasitbekämpning som att avlägsna gödsel från betet och rotera beten är viktigt för att hålla nere antalet parasiter. Växelbete med hästar kan minska parasittrycket.
På svenska gårdar har det påvisats att den stora magmasken kan vara resistent mot avmaskningsmedel i gruppen bensimidazoler, vilket försvårar bekämpning av parasiten.
Kontroll
På levande djur påvisas stora magmasken genom undersökning av träckprov där de mikroskopiska maskäggen identifieras. Den bästa tiden för detta är mitten av april till början av juni. För djur med hög maskbörda kan det vara värt att undersöka träckprover även vid andra tider på året. Proverna skickas till ett parasitologiskt laboratorium.
Vid obduktion kan larver och fullvuxna maskar påvisas i löpmagen och ägg i tarmkanalen och graden av avmagring och blodbrist kan bestämmas.
Framtidsspaning
Klimatförändringen kommer att påverka parasitens överlevnad och förökning på betet. Extrem värme kan minska överlevnaden hos ägg och larver under sommarsäsongen medan varma vintrar gynnar parasitens möjlighet att övervintra utanför värddjuret. Bristande tillgång till foder eller beten kan leda till begränsade möjligheter till växelbete eller betesrotation. Tilltagande resistensproblematik riskerar att försvåra förutsättningarna att begränsa maskens spridning ytterligare.