“The [water] buffalo is a very quiet and intelligent animal, domestic but rustic, faithful and friendly, rich in history …”
Så beskriver forskaren och buffelkännaren Antonio Borghese sitt favoritdjur, som han har studerat i över 30 år.
Domesticeringen av vattenbuffeln ägde rum för cirka 5 000 år sedan, alltså betydligt senare än för nötkreaturen som blev tamdjur för cirka 10 000 år sedan. Fortfarande finns det vilda vattenbufflar.
Tama vattenbufflar är av flod- eller träsktyp och det finns en mängd olika raser. Träskvattenbuffeln är lättare och används traditionellt – även i nutid - mest som dragdjur i risfält och för transporter i Sydostasien. Flodvattenbuffeln är tyngre och används framför allt som mjölkdjur i Indien och Pakistan. Typerna kan korsas med varandra och variationen i hornens form är stora.
Idag finns runt 168 miljoner vattenbufflar i världen och av dessa finns mer än 95 procent i Asien. En halv miljon (0,3 procent) finns i Europa i bland annat Italien, Rumänien och Bulgarien.
I Sverige idag (2023) finns 207 vattenbufflar fördelade på 23 besättningar. De används främst för mjölk- och köttproduktion i kombination med naturvård. Mjölken har högre torrsubstans, fett- och proteinhalt än komjölk; 4,5 liter buffelmjölk räcker till ungefär 1 kg mozzarella-ost. Köttet påminner om nötkött till smaken, är i regel mörkare rött till färgen och magrare med mindre marmorering (insprängt fett i muskeln).
Att vattenbuffeln är ett djur som hör ihop med vatten märks bland annat på att de har en hårrem som tål fukt bra och de utsöndrar en fet olja på huden. De simmar och dyker bra – och betar vattenväxter på botten! – och deras svansar är långa och mycket rörliga. Klövarna är stora och flexibla och vikten fördelas också på lättklövarna vilket ger stor bärighet i våt terräng, ungefär som älgens. De är temperaturkänsliga (framförallt för hög värme) och tar gärna lerbad, som de själva skapar. I Sverige kan de hållas i kall lösdrift även under vintern om liggytan är torr. Jämfört med nötkreatur har de en stark rangordning inom flocken.
Före införsel av vattenbufflar till Sverige rekommenderas att ta kontakt både med Jordbruksverket (jak, bison och vattenbuffel räknas som nötkreatur vid införsel) och med SDS (Svenska Djurbönders Smittskyddskontroll).
Besättningar med vattenbufflar rekommenderas att bli medlemmar i Gård&Djurhälsans nöthälsoprogram.
För hälsofrågor om vattenbuffel går det också bra att kontakta idisslarveterinär på SVA, telefon 018-67 40 00 (växeln).
Sjukdomspanorama
Vattenbufflar i Sverige kan drabbas av många av nötkreaturens endemiska smittämnen; till exempel rotavirus, ovint herpesvirus 2 (OvHV-2/MCF-virus), Salmonella, stora leverflundran (Fasciola hepatica).
Cryptosporidum, Giardia, Neospora, Babesia, och Chorioptes (skabbkvalster). Psoroptes-skabb är vanligt i många länder, dock ej Sverige. Vattenbuffeln har ett eget artspecifikt coronavirus som är nära släkt med nötkreaturens. Vattenbufflar kan härbärgera spolmask (Ascaris).
Importerade vattenbufflar kan bära med sig anmälningspliktiga smittämnen, till exempel IBR/IPV-virus, buffelpoxvirus, BVD-virus, Brucella abortus, Chlamydophila, Leptospira, Coxiella burnetii (Q-feber), Mycobacterium bovis (bovin tuberkulos), och troligen även M avium spp paratuberculosis (paratuberkulos).
Vattenbuffeln är mycket känslig för elakartad katarralfeber och vattenbufflar bör därför inte hållas tillsammans med eller i närheten av får.
Hälsovård
Aktuella områden för hälsovård är utfodring (inklusive mineral- och spårämnen, samt hullbedömning); kalvningsproblem, kvarbliven efterbörd, kalvsjukdomar, juverinflammation; betesparasiter; hudproblem.
Vattenbuffeln är i många avseenden mer motståndskraftig mot sjukdomar jämfört med nötkreatur. Vattenbufflar får mer sällan klinisk mastit och klövproblem är mycket ovanliga. Eftersom vattenbuffeln är anpassad till att leva i våtmarker tycks de också vara mer resistenta mot fästingar och en del parasiter som till exempel stora leverflundran. Vattenbuffeln kan därför vara ett alternativt betesdjur på marker där andra idisslare inte kan beta.
Kliniska data
Vikt: cirka 500 kg
Livslängd: upp emot 30–40 år
Könsmognad: kvigor cirka 1,5 år, tjurar cirka 3 år
Brunstcykel: 21 dagar
Dräktighet: 300–340 dagar
Kalvens födelsevikt: cirka 35–40 kg
Juver: fyra spenar
