Ursprung och domesticering
Gäss och änder, inklusive de domesticerade formerna tamgås och tamanka, samt svanar tillhör ordningen andfåglar (Anseriformes). Europeiska tamgäss härstammar från grågåsen (Anser anser) eller dess underarter, medan östasiatiska gäss har svangåsen (Anas cygnoides) som sin förfader och de kallas ofta knölgås eller kinesisk gås. Blandformer förekommer också i många delar av världen. Gåsen var den art bland våra fjäderfän som domesticerades först, troligen redan under neolitisk tid för minst 5000 år sedan när människan blev bofast. Domesticeringen i vår del av världen skedde sannolikt först i trakten kring Kaukasus, Kaspiska havet och i Mesopotamien (nuvarande Irak) och i Egypten. Domesticeringen av gäss tros ha skett ungefär samtidigt i Kina. Tamgäss är som regel betydligt större och tyngre än vilda gäss och de har ofta kortare ben, mer kompakt kroppsform, brokigare fjäderdräkt och sämre flygförmåga.
Kommersiell produktion
Tamgäss hålls i många länder i kommersiella besättningar för produktion av kött, men även ägg, dun och fjädrar. I vissa länder, exempelvis Frankrike och flera länder i östra Europa hålls gäss för produktion av gåslever (foie gras), men gåsen har numera delvis ersatts av korsningsankor (myskanka x tamanka). Gåsleverproduktion är inte tillåten i Sverige och denna produktionsform är starkt ifrågasatt av djurskyddsskäl i många europeiska länder. Gåsens fjädrar och dun används för stoppning av exempelvis kuddar och kläder, och fjädrarna används även vid tillverkning av till exempel badmintonbollar. I delar av världen plockas gässen levande en eller flera gånger under uppfödningsperioden.
Den kommersiella uppfödningen av gäss sker storskaligt i Europa i bland annat Ryssland, Ungern, Frankrike, Polen och Tyskland. Gåsproduktionen är omfattande i Sydostasien, särskilt i Kina.
Gåshållning i Sverige
Man tror att gäss hölls som husdjur i Sverige redan under stenåldern för cirka 4 000 år sedan. Gåshållning var förr mycket vanligt, särskilt i södra delarna av landet. I Sverige betraktas ofta tamgåsen som en symbol för Skåne. Idag hålls tamgäss för produktion av kött både i kommersiella besättningar och i småflockar hos enskilda djurägare men omfattningen är relativt liten.
Skånegås och Ölandsgås räknas som inhemska gåsraser i Sverige och de bevaras i genbanksbesättningar, medan flera andra lokala raser som till exempel Hallandsgås, Gotlandsgås och Skanörgås försvann i början av 1900-talet genom konkurrens och korsning med utländska gåsraser. Idag räknas Skånegås och Ölandsgås som hotade raser och antalet renrasiga individer är lågt.
Mårten Gås
Mårtensafton och Mårten Gås infaller den 10:e respektive 11:e november varje år och firas till minne av Frankrikes nationalhelgon Martin av Tours dödsdag den 11 november. Högtiden firas framförallt i Skåne, Danmark, Tyskland och Frankrike. Den helige Martin (Mårten) levde på 300-talet och lär enligt legenden kring år 372 ha gömt sig i ett gåsstall i ett kloster för att slippa bli biskop i staden Tours men hans gömställe avslöjades av gässens skrän och snattrande. Gässens straff är att bli uppätna varje höst. En kanske troligare förklaring är att firandet av den helige Martin råkade sammanfalla med att gässen var slaktmogna vid den tiden på året. Man tror att traditionen att fira Mårten och att äta gås denna dag kom med tyska hantverkargesäller till Norden. Gåsmiddagen på Mårtensafton består traditionellt av svartsoppa med krås, gås med gräddsås, lök och gelé och äppelkaka till efterrätt.
Övrigt om tamgäss
- Tamgäss kan bli uppemot 25 år gamla.
- Gåsägg ruvas i cirka 30 dygn och gåshonan fuktar äggen regelbundet med hjälp av fjäderdräkten.
- Kläckningen startar på 26-27:e dygnet och tar flera dygn i anspråk.
- Gäss trivs bäst om de får vara frigående på bete under den varma årstiden.
Lästips
Lärn-Nilsson J (1996). Gåsen gudarnas fågel. LTs Förlag, Stockholm ISBN 91-36-03290-5
Olaisen P (red) (1996). Skånska gåsamord. Skånska Deckarsällskapet och ledamöter av Skåneländska Gastronomiska Akademien ISBN: 9197263427