Ge djuren bra livsmiljö
- Gödsla ut ofta och håll rent i hönshuset. Om gödsel lagras i huset bildas lätt ammoniak, särskilt om det blir fuktigt. Ammoniak skadar luftvägarna och retar slemhinnor i ögonen och luftvägarna. Ammoniak och damm ökar fåglarnas känslighet för och förvärrar smittsamma luftvägssjukdomar. Vid mycket höga ammoniakhalter i luften kan fåglarna utveckla ögonskador.
- Storstäda och desinfektera fjäderfähuset vår och höst.
- Se uppför läckande kranar och vattenspill under vattenautomater. Fukt och värme leder till att oocystor (koccidier) och ägg av tarmmaskar snabbt utvecklas till infektionsdugliga livsstadier. Många bakterier trivs och överlever länge i fuktig miljö.
- Olika arter av fjäderfän trivs bäst i lite olika temperaturer. Kallare och varmare temperaturer leder till stress och ökad känslighet för sjukdomar. Se till att djuren kan hitta skydd för vind, kyla, nederbörd och starkt solsken i rastgårdar. Ge tillskottsvärme inomhus vid kallt väder och se till att ventilationen fungerar. Fjäderfän kan dö av värmeslag. Vid kallt väder kan de få smärtsamma frostskador.
- Se till att fåglarna har gott om plats. Detta gäller även vid foder- och vattenautomater. Erbjud skydd inom- och utomhus som lågrankade fåglar kan gömma sig vid/under om de angrips.
- Undvik starkt solljus på enskilda ”fläckar” i djurutrymmet. Sådana fläckar kan utlösa stress och kannibalism.
- Kontrollera rastgården regelbundet och ta bort sådant som fåglarna kan fastna i eller svälja. Särskilt ankor och gäss kan stoppa i sig föremål som lätt fastnar i kräva eller magar. Klipp och ta bort gammalt fjolårsgräs som kan fastna i magtarmkanalen och orsaka förstoppning.
Förebyggande smittskydd
- Använd skyddskläder, till exempel en rock, och separata skor till alla flockar. Tvätta händerna med tvål och vatten före och efter besök i fjäderfähuset.
- Människor är en viktig indirekt smittkälla, det vill säga vi kan bära med oss smittämnen på till exempel skor, kläder och på händerna. Låt besökare titta på fåglarna utifrån. Om de måste gå in till fåglarna ska de utrustas med skyddskläder och skoskydd. Efter ett besök i någon annans besättning ska man duscha, tvätta håret och byta kläder och skor för att skydda sina egna fåglar.
- Byt, köp eller låna aldrig utrustning som varit i kontakt med fåglar. Om det inte går att undvika ska utrustningen rengöras noggrant och desinfekteras innan den används.
- Håll rent från bråte och växtlighet runt hönshuset. Gnagare, som kan sprida smittämnen, tycker inte om att springa oskyddade över öppna ytor.
- Tänk på att smittämnen kan spridas på utställningar, marknader och hönsbytardagar.
- Separera hönsfåglar från ankor och gäss genom väl tilltagna avstånd och smittskyddsbarriärer. Ankor och gäss är mycket mottagliga för fågelinfluensa och kan effektivt sprida sjukdomen till hönsfåglar, ibland utan att själva uppvisa symtom.
- Vidta åtgärder för att hålla vilda fåglar borta från anläggningen. Vattenlevande fåglar som vilda gäss och änder utgör den största risken men alla typer av fåglar kan utgöra en risk för smittspridning.
Hälsoråd
- Inspektera din flock noga varje dag. För att tidigt upptäcka avvikelser i beteende och tecken på sjukdom så måste man veta vad som är normalt. Lyssna efter onormala ljud (till exempel hosta och nysningar). Onormala ljud kan vara lättare att höra sent på kvällen eller under natten. En sjuk flock kan även vara tystare än normalt. Titta särskilt på huden (huvud och ben), fjäderdräkt, kroppshållning, rörelser, ströbäddens kondition, samt foder- och vattenkonsumtion. En sjuk fågel drar sig ofta undan flocken, verkar slö och sitter på golvet istället för på sittpinne. Den kan ha svårt att följa flocken utomhus. Fjäderdräkten blir ofta uppburrad. Den får ofta en blek och liten kam. Det kan finnas beläggningar runt ögon och näsborrar, eller stänk av blod eller utsöndringar på inredningen. Fågeln kan ha diarré eller vita utsöndringar runt kloaken (urinsyra) som kan vara ett tecken på till exempel uttorkning. Sjuka fåglar dricker och äter ofta mindre än normalt, men får fåglarna feber kan vattenkonsumtionen öka. En plötsligt sänkt äggproduktion eller onormala ägg (skrynkliga skal/vita skal hos brun- eller grönvärpare/tunna skal) kan vara ett tecken på akut sjukdom.
- Kontrollera hullet regelbundet genom att ta upp och undersök fåglarna. Bröstbenskammen ska inte vara vass och utstående och bröstmuskulaturen ska vara välutvecklad.
- Sjuka och skadade fåglar bör isoleras så snart som möjligt. Mindre sårskador kan eventuellt skyddas med spray mot hackning. En skadad eller sjuk fågel blir lätt ett offer för angrepp av sina flockkamrater och i värsta fall kan detta utlösa kannibalism (hackningsangrepp som leder till döden) i flocken.
- Sjuka fåglar ska behandlas eller avlivas. Kontakta veterinär vid flockproblem i ett tidigt sjukdomsskede om inte orsaken är självklar, till exempel vid kannibalism. Samla in döda fåglar så snart som möjligt (minst en gång om dagen).
- Använd aldrig receptbelagda läkemedel utan att först rådgöra med en veterinär.
Foder och vatten
- Utfodra fåglarna med näringsbalanserat foder som är anpassat till arten, åldern och eventuell äggläggning. Fåglarna behöver energi, proteiner, vitaminer och mineraler i korrekt mängd och proportioner för att utvecklas normalt och må bra. Felaktig utfodring kan orsaka bristsjukdomar som till exempel rakitis (engelska sjukan) och nervskador. Ge inte värpfoder med hög kalciumhalt till kycklingar eftersom de kan få njurskador. Överutfodring kan leda till fettlever och plötsliga dödsfall.
- Förvara fodret så att det inte blir fuktigt eller lockar gnagare. Mögligt foder kan innehålla mögelgifter (mykotoxin) och gnagare kan sprida sjukdomar.
- Ge fåglarna fri tillgång till friskt vatten (byt dagligen).
- Diska foderautomater och vattenkoppar dagligen. Använd upphängningsbar utrustning (i lagom anpassad höjd) så att träck inte hamnar i foder och vatten.
- Utfodra inte djuren utomhus eftersom det lockar gnagare och vilda fåglar.