Underlag för riskbaserad hantering av gödsel från salmonella- och VTEC-smittade besättningar

Spridning av naturgödsel till odlingsmark bidrar till minskade kvittblivningsproblem och sänkta produktionskostnader samtidigt som värdefulla näringsämnen återförs till marken och genererar ökad avkastning av gröda. Utöver risken att gödselspridning kan bidra till att alltför stora mängder växtnäringsämnen tillförs marken, med övergödning som resultat, kan materialet som sprids på odlingsmark även innehålla olika smittämnen. Beroende på hur dessa smittämnen påverkas av den miljö som de möter utanför sin värd så kan gödselspridning utgöra en hälsorisk för djur och människor genom att mark, grödor och vattentillgångar kontamineras.

Generellt beror smittämnens öde efter att de spridits i miljön på deras förmåga att överleva och transporteras i miljön. Antalet möjliga spridningsvägar är många och de faktorer som påverkar spridningsvägarna är ännu fler. De idag aktuella bestämmelserna gällande lagring och spridning av gödsel är inte utformade för att begränsa spridning av de smittämnen som potentiellt kan förekomma i naturgödsel. Istället syftar bestämmelserna till att minska växtnäringsläckage samt till att styra spridning av naturgödsel till tidpunkter då grödan bäst kan tillgodogöra sig växtnäringen. Trots att åtgärderna främst avser att minska växtnäringsläckage kan de i vissa fall även fungera som naturliga barriärer för spridning av smittämnen.

Barriärer kan indelas i behandlingsbarriärer som via aktiv behandling av materialet, t.ex. hygienisering med urea, syftar till att minska koncentrationen av smittämnen i materialet som appliceras till mark, och naturliga barriärer som genom restriktioner i spridning minskar sannolikheten för exponering. I dagsläget tillämpas båda typer av barriärer i besättningar spärrade för salmonellainfektion besättningar. Motsvarande arbetssätt saknas i besättningar där verotoxinproducerande E. coli (VTEC) konstaterats.

Projektet syftar till att tillhandahåller ett underlag för ställningstagande om när behov av åtgärder föreligger i salmonella- eller VTEC-smittade besättningar för att förhindra exponering av nötkreatur i osmittade besättningar för att ge riskhanterande myndighet möjlighet att besluta om åtgärder så att ett gott smittskyddsläge ska kunna bibehållas.